Saktmodigt skimrar i dovt de fallande

i sig väver de ett liv, till vem en näring

till ett frö, ett skott som får sin bäring

hejdar sig till intet, faller.

Hör hur vinden träffar runt brinnande

de mörka tidernas vittnesbörd

om en vinter alltid hörd

hur solen än brann.

kall är blåa isarna, bristande

bär en sång där allt föds

så ska och vattnet återge

till födan den brast

se hur spirande tar sig springande

väller fram utan väntan

grön står gläntan

vårens knopp sönder sprang

Så är mitt varande endast liv

så långt det nu tar till den återfödelse 

till evig bebrödelse

så ock

Död.