män, hon försummat, låtit dem  runka hela natten och haft sina händer på sitt eget kön, tänkt att det blir bäst så som hon var född till att klara sig själv, och det gör man väl på bekostnad av allt det där man inte vill se. män, hon ibland slutit sina läppar runt deras lemmar och tänkt på annat och tittat ut, genom fönster eller på dem som inte brydde sig mer än att det gick, som de hade tänkt sig. män, hon älskat och låtit tränga in där hon ville ha dem, mellan mjälla lår och låtit dem vila på hennes bröst efteråt när andningen avtog i intensitet

män, hon inte visste mer om än att de
lyssnade på munnen och lät blicken
vandra över brösten på ett bra sätt

män, hon litade till och lät själen smälta in under bröstbenet. män, oförmögna i sin tystnad som lägger armen om och huvudet på sned. män, med hårda blickar och cigaretten farligt nära hennes öga, whiskyglaset urdrucket med påfyllningen nära till hands

män, som öppnade, för det mänskliga

*

första

som trodde hon länge hon var en krigare, med stål att vässa, försvara där hon inte kunde förklara, svara för sig, en betongvärld hon ändå inte rådde på, som la hon undan sina vapen och började lyssna, vyssja sig till natten, hon och katten, som lärde hon sig språkets klang, härmade duktigt, så att de andra aldrig visste när hon log, som gömde hon sitt ursprung, glömde aldrig

som kommer livet ifatt,

*

andra

som tror hon att dagarna väljer färg i livet, det som hon inte vill veta var skrivet, som vet att vi äger varje uppsprucken dag som vår natt, där vi inte låter oss skrämmas av mörkret, där vi inte låter oss glömma, tillåter oss känna den sorg vi inte kan bära för varandra