Musiken lenar och sockermannen sjunger mjuk blues intill öronen, de små öronen som har en hårslinga bakom sig på ett bångstyrigt sätt, och hjärnans irrgångar letar sig fram och tillbaka och formar känslorna i kroppen. Man kan ju inte tänka på lönearbetet hela tiden, fast det vore en skön flykt. Man kan tänka sig fri om man anstränger sig kanske. Eller så kan man inte det.

Söka tröst hos den som gjort en illa, som i en dålig skräckfilm på kanal fem där huvudkaraktären, [som för övrigt alltid är en kvinna, möjligen med mörkt hår, men det är inte troligt], går ner i källaren fast alla vet att det är där mördaren är. Så går hon då rakt in i mörkret med öppna ögon, som för att se hur ont dödens blanka stål gör när det lämnas mot ett naket hjärta. Med rätta svaret vidöppet mot stålgröna iris kunde hon ändå inte veta. En del saker som upplevs går inte att räkna ut på förhand. Det är en tröst i sig. En tröst när man blivit marginaliserad till marken.

*

Lukten av eldat trä på en öppen eld letar sig fram till henne, en sotad panna hålls vant över elden, pinnen är lite för kort. Han står på huk och häller upp det kokade kaffet i hennes kåsa och räcker armen mot. Han gör det för att han vill bjuda henne skönhet i det lilla, vattna tillvaron. Inget överdrivet, bara lite kärlek.  Och en sockerbit, inget märkvärdigt. Alls.