så tillåter vi andra att beträda våra marker, ligga i grönskan ett tag, somna under en asp som darrar i vind, dricka ur våra gyllne bägare som de alltid var självklara. så begriper vi inte bättre än att lita till andra, låta dem invadera våra sinnen och linda dem i fetvadd. vi strör vildhavre längs de stigar vi går och finner alltid nya blommor att plocka. det viskas kring vatten där fiskarna simmar djupare än andra år, näckrosorna skimrar i rosa och nakna kvinnor tar sina nattliga bad. och över allt syns det vi alltid längtat, det vi alltid önskat, det vi förnekat och förkastat och slängt bland lövhögar och brännbart. jag har inga vapen på min axel, jag står stum på slagfältet, jag letar bland utspillda kroppar och finner inte dig. det finns en tröst i att du inte är där. du är ingen krigare.

så tillåter vi andra att kliva över våra stängsel, de som vi omsorgsfullt har byggt av slanor och trådar i stål, inte för att vi trodde vi skulle vara skyddade utan mer som en försäkran om att vi skulle veta när vi inte var ensamma längre. för ensamma är vi och skyddade blir vi aldrig.

en liten by på andra sidan bergsmassivet väntar mig nu. jag är rädd och jag kommer bli fri.