Gonggongen slår i öronen som ligger mot den hårda plastmattan, eller är det gummi. Hon vet inte vilket, inte heller förstod hon att nedräkningen var hennes, hon hade inte ställt sig i ringen förut med en som spelat spelet många gånger. Som visste hur man fick någon på fall. Hon var en rookie. Hennes handskar var röda och lånade och lite slitna, men de var vackert patinerade om man nu kunde säga så om annat än smycken, det visste hon inte heller. När man tänker efter så är det mycket hon inte vet. Men hon vet när kroppen vill ge sig med liv och lust och när sinnet stimuleras av en annan röst och när värmen från en annan hand sprider sig genom handskar in i hennes hand. Den sorts samhörighet. Den vet hon. För vad det är värt. Och sorgen, den vet hon allt om.

Tatueringen på armen blöder och den ska påminna henne alltid om det hon borde vetat från början. Efter en tid i ensamhet och begravd i arbete som flykt ska hon sluta leta lyckliga slut, våga starta saker och låta tystnaden ligga där bredvid henne i de dagar som hon behöver.

*

Tack för den smärta och tack för den oro och tack för den milda tonen som ibland möter. Det fanns en tid då jag inte trodde att jag skulle välkomna det onda. Men jag kan vara, jag lever och jag älskar. Mitt val har varit.

[jag sväljer inte. - det luktar sött och egentligen ska man känna äckel, men det är mitt äckel och det luktar sött, blod ur kropp i ett hus och det är min kvinnlighet som rinner mellan. och det som stundom luktar sött i duschen är också mitt äckel, jag vet att det inte är politiskt korrekt att känna den lukten så när vattnet samtidigt rinner över huden men jag gör det ibland och det får du tåla. att jag sen rynkar på näsan när säden når min mun är som det är, den har jag aldrig kunnat smaka som livets salt. inte ens din]

*

Sen tror du att du kan se hur långt som helst, och det är bara en jamning bort där stora katter är tysta som natten. Jag böjer mig i brutenhet och aldrig visste jag mer än detta.