Jag har läst om Claire och James,
som kämpar sina strider.
Mellan två världar i Skottland.
Men jag slår igen...
För jag har mina egna där hemma.


Efter närmare 4 romaner och 9 kapitel
Står vi fortfarande vid varandras sida.
Slaget vi utkämpar är det vackraste...
Jag vet att
Du tar min rygg. Jag din.
Och vi står starka axlar mot axlar.

Men vi vet båda att vi aldrig kommer att få vandra.
Hand i hand vid slutet.
Du och jag vet.
Att vi aldrig kommer att vinna slaget.
Vi håller krampaktigt.
För vi inte velat greppa, inte velat släppa.
Att landet vi byggt och beskyddat
En dag måste delas.

Vår kärlek kommer alltid att vara det tuffaste
Slaget jag utkämpar.
Du bör veta min svaghet

Det dödar mig att jag måste ge upp nåt

Jag kämpar för och vill ha
(och som jag egentligen vunnit)

Jag kommer aldrig att sluta älska dig
Du kommer alltid vara nummer Ett
Det är därför
Det inte är knytnävarna mot mitt bröst
Det är inte de vindande kulorna
Inte huggen mot min mage
Som gör ondast

Jag hoppas att alla vet
När jag lagt mig till ro
För att vila min sista blund
Att det inte var slagen på fältet
Utan slagen i mitt hjärta

Som slår hårdast, och
Att det är där jag

Blöder mest

©
/K