Vid stranden i vindögat

barnas sandkaka

orörd

i krigets i vanvettets hjärta

tonar vaggsångens trösteord

ur tusentals värmande sköten

heta sandkornet tätt intill kalla vattnet

där solen kysser havet

där livet på jorden blir till

fulländade korn i sandkakan

strax innan vågen sköljer

den sköra skapelsen i havet

innan vågen jämnar ut ditt byggverk

och varje sandkorn

blir sig själv nog

var gång vågen smeker en glimmande sten

tänds en stjärna en ljusreflex

till minne av de döda begravda i sanden

Men vad händer när detta glädjerus

att finnas till i mänskohamn

smälter i sorg i kärlekslösa ögonblick?

ack, vore jag ett sandkorn

sprängfyllt av liv i vardande

av stora rullstensåsar och av små