ett frö

och så föll bilan över det som växte inuti, jag sa aldrig något. la handen där det smärtade, färgade lakanen några kvällar och gick till arbetet som den maskinflicka jag är.

strö

är bitterhet tid eller sorg eller den svåra vägen ur acceptans, lägger jag händerna för ansiktet varje gång ögonen tåras kommer jag aldrig ur. jag vet det nu, så jag skriker. ja, rakt.

blandar så livet i olika delar, du är ett ark av vitt platt, du är ett rymdklot svävande runt ett versa, du är en ram i stål och Du är.

stammar

där barrträden växer sig ståtliga och rävar aldrig har skabb och ljung är lila som bara lila kan och det vitvita i natten är mörkt och det finns en gammal kvinna som sträcker ut sina händer varje gång hon ser mig och jorden är oarbetad och jag älskar i mossan och vattnet är kallt när jag badar naken bland vattenrosor och stenar som ödmjukar mina fötter och jag är hemma nu.

är Du