”Cider för syns skull, whisky och Vännerboxen när jag är ledsen på riktigt.”
Hennes replik fångades inte upp i tågvagnen – den var lika halvtom, ljummen och tyst som när den lämnat Stockholm. I vanliga fall var hon en psyko-magnet som fick alla skumma människor att sätta sig bredvid henne i tunnelbanan, på bussar eller tätt intill i salen på universitetet.
En psyko-magnet hade två minuspoler, tänkte hon.
Den domnande smärtan runt svanskotan som rundade hennes höfter och mage som ett bälte av glasskärvor tycktes ha avtagit efter två bittra värktabletter i ytterfacket på hennes rullväska.

Cider för syns skull…det var längesedan hon gjort en endaste sak för någon för syns skull.
Jo, hoppat ut en snabbis på perrongen i Katrineholm och baddat med söndagseftermiddagssnö över ögonen. Hon hade gråtit hela vägen mellan två stationer från Göteborg och vetat att nu var gränsen passerad. Cranberries på iPoden och Red Bull hjälpte. Ryggen följde stolens mjuka former perfekt, hon sjönk ner, kavlade av sig skorna och bredde ut sig över två platser för att hålla tågens psykon på avstånd.
Hon vilade med en hand på magen och trummade takten med pekfingret och långfingret. Drog ut sina chopsticks ur håret och lät det falla fritt.
Koftan hade förlorat passformen. Hon kunde alltid borra näsan i den för att påminna sig om att det som hänt hade hänt och att det som väntade följaktligen var en konsekvens.
Hon hade inte gjort en hemlighet av för Sebastian att det var en fnurra på tråden mellan henne och Jakob.
Ganska många fnurror på en ganska kort tråd. Om passionen var rosetter på denna tråd och fnurrorna var knutar så hade Jakobs och hennes gemensamma tråd sträckts det sista året så rosetterna upplösts och knutarna blivit hårdare.
Till sist var tråden så spänd att det enda som kunnat få bort knutarna var att klippa den och börja om. Fästa tråden kring en annan människa, förslagsvis inte Jakob,
Sebastian hade en tråd som var lös. De senaste tre dagarna hade de gjort sitt bästa för att trådarna satt ordentligt och att rosetterna sammanband dem.
Saras tråd hade suttit som ett blött hallonsnören kring Jakobs finger. Som någonting han inte velat glömma bort, en känsla av att veta var han hade henne. Att han lät henne dröja kvar där fattade hon inte. Han måste ha tyckt om att se henne lindad, virad, lidande men utan att säga ett ord, inte ens en hopplös suck i dubbelsängen efter släckning. olycksbådande tecken för en seg, nattlig tigardebatt mellan man och kvinna där ingen ville förstå den andra eller hjälpa vederbörande att klä ett problem i ord. Bara vända på sig, puffa till kudden och hoppas på en morgon längre fram i tunneln.

Och nu, i en överhettad tågvagn söndageftermiddag under det som Jakob kallade "Sportextratiden" med takdropp och tunna flingor på marken som dånade förbi under hennes strumpfötter, kunde hon inte skilja mellan blåtiror och sugmärken. Hon ville ha whiskyn serverad i plastmugg med vikt servett – svepa, sucka och somna.

Hon kunde alltid ringa Jessica för att höra en röst som inte var hennes och som inte var i konspiration med samvetet.
Det gick att leva med att hon och Sebastian aldrig…ja. Aldrig skulle vara mer. Inga problem, whisky, Vännerboxen, syster yster-Jessica och 40 mils skillnad över den helg då hon ville det som mest.
”Ska jag täcka för dig?” hade Jessica frågat.
”Hjälps inte. Han vet att jag ska till Göteborg.”
”Har du sagt med vem.”
”Johanna och Keira.”
”Har du pratat med dem.”
”Jag behöver bara alibi för lördagen. Men jag tänker ringa honom när jag kommer fram.”
”När åker ni?” hade Jessica frågat.
”Fredag eftermiddag?”
”Vad säger Sebastian.”
”Ingenting. Säger han nåt…ja då ringer jag.”
”Om han gör något mer ska du också ringa. Till polisen.”
”Jaja.”
”Det måste du, Sara.”
”Jag har mina ros-boots annars. Pierca honom i de ädlare delarna med klack och…”
”Ring säger jag bara” hade Jessica sagt. ”Ring, oavsett vad.”
”Lägg på ny, tjatapa. Jag är så kissnödig att jag ser röda kryss.”

Jessica var inte alls som hon. Jessica var en dragare; gillade Marlboro Classics-män, skilda eller ensamstående men inte så gamla att folk trodde de var homo för det, gärna med hund, gärna med skogen inpå knutarna. Jessica fick dessa Marlboro Classics-män att köpa rödvin och vatten till henne, låt dem sitta där med dubbla uppsättningar glas vid ett bord tills hon hejat klart på kompisar någon annan stans i lokalen eller bara gick in på toa, stängde dörren, la på haspen och satte sig ner och sorterade sina kontokort.
Hon drog och hon drog. Efter två glas vin utan en droppe vatten vid sidan om, drog hon i deras slipsar, i deras sjalar, pillrade med skjortknappar eller i glipan mellan dem, nöp i tröjor och stoppade in ett finger i glipan.

Sara kramades med handen innanför jackan på männen. Med Sebastian tog hon ett rejält tag runt bältet med ett finger pillrande på kalsongkanten bara för att retas och drog honom senare till sig, hela han mot henne.
Hon lutade alltid huvudet bakåt, åt sidan så pälskragen kittlande kinden och ett eller ett par brunröda strån hängde kvar i hennes mungipa.
Och Göteborg var alltid Göteborg. Det fanns massor av platser att fippla med kalsongkanter på: rockbarerna, kaffeställena, antikvariatet invid Domkyrkan, i second hand-butikerna med sina vinyldyrgripar i tummad skyddsplast som Sebastian plockade upp, plockade ner och det tunna prasslet av inerpåsen luktade alltid fräsch plast som i sportaffärer eller bland folk i den konstgjorda snöstormen av Bankomatkvitton vid Brunnsparken.

Hon var utsövd och utsjasad och utpratad och utvilad och värmen från hans andedräkt mellan hennes bröst och ner på magen flaxade runt. En stor sol genom Sebastians vinterfläckiga, höga fönster hade väckt dem; det var första gången på ett halvår som hon inte vaknat av mobilen och kollat sms och röstbrevlåda innan hon sagt god morgon rakt ner i kudden till Jakob som var grinig på morgonen liksom hon men som inte tyckte att han borde hålla tillbaka med det.

Sebastian och hon hade haft sex och suttit nakna i soffan under ett pojkblått singeltäcke som varit för litet och tittat på tv. I reklampauserna åt de njurformade cashew-nötter som hon inte visste om hon tålde tills hon sket i att fundera över. Sedan ut i köket för att hämta mer cider; syrligt, iskallt.
Sara älskade att vara nakenbesökare hemma hos honom, tassa på tå fast hon inte behövde, men bara för att känslan var så tillfredsställande i sig – lockelsen att söka kontakt och få den oförbehållet – kylskåpsbrisen mot kärleksömma skinnet, gåshudspirret i magen. Dessutom: en manshand på hennes fräkniga axel. Hans hår som kittlade det; självtorkat till en spikrak hjälm som han ville fixa med vax men som hon vägrade låta honom göra.
””Det passar dig” hade hon sagt.
”Tack ska DU ha.”
”Jomen på riktigt. Du ser naughty ut” hade hon sagt. ”Sugen, håret och den blicken…jag går åt hela jag.”
Kyssarna i hallen innan hon tog sin lilla tantväska och lät hjulen kärva i snön – hans hand mot hennes hals, den andra på höften. Hon med fingertopparna runt honom. Drog honom mot sig.
Hans jacka strålade av en illgrön reflexödla och luktade tobak, skivaffär och hennes raklödder.

Hon nafskysste honom på hakan, bet till. Små hårda strån mot hennes tungspets. Bet. Sara hade ringt honom efter två sekunder på perrongen sent fredags kväll. Ringt Keira och Johanna och styrt upp vissa alibidetaljer (halvbilligt spa-paket och kall öl utanför bastun), ställt sig utanför jättedigitalklockan på Drottningtorget och väntat på Sebastian i en grönskimrande spårvagn med sjukhusbelysning.
Resväskans hjul kärvade i spåren. Här var hon, här var han.

Hans lägenhet var tänd, tv:n på.
Väskan vid hans säng. Ett bord och en vaxduk som klibbade på armbågarna. Vin och prat och kyssar och två personer i knäet på varandra på en tunn pinnstol med röda färgstänk på.
Lördag – Göteborg. Eftermiddag – vardagsrumsmattesex. Kväll: naken-tv och nötter. Vakna till fem på morgonen. Sara hade legat vaken på sidan, Sebastian bakom sig och en hand som höll henne strax under brösten tills det blev för varmt och täcket åkte av. Morgonljuden hemma hos Sebastian: bilar, tv:n som stod på. En ambulans. En spårvagn. En doft, en värld.
Det var Sebastians värld: en värld av Kobrarepriser, Dropkick Murphys-låtar, brända Xbox-spel, kroppsdoft, älsklingshänder, ögon, öron, mun och hörsel.
Sebastian nådde dit Jakob inte brydde sig om att nå längre. Hon sa inget om Jakob.
Mitt på natten när hon låg på honom utan att ha honom i sig sa hon att det var bra, att de inte pratade om Jakob.
”Det gör dig ännu sexigare” hade hon sagt till Sebastian. ”Att inte snacka skit om pojkvännen när du tillbringar hela helgen näck med hans flickvän.”
”Jag trodde du inte ville prata om honom…”
”Det vill jag inte heller och jag är glad att du har fattat det.”
Hon grep tag i hans lugg. Strök med en tå längs hans vad.
”Du vet att jag måste göra en jobbig grej på måndag. Och då vill jag att du backar mig, backar oss. Jag vet inte hur han kommer att reagera – försöker inte tänka på det – men beskedet ska han få mellan fyra ögon. Ingenting annat hjälper. Då kan han själv avsluta, utplåna eller vad han tänkt sig som final på fyra år och en kvart tillsammans.”
Sebastian nickade.
”Jag måste söka den kontakten med Jakob. Hans ego sitter inne i ett kassaskåp så det kommer att klara sig. Stoltheten är mjuk, den kommer att få hål. Spricka. En del av honom kommer att gå sönder och sjunka, den delen försvinner för gott. I den delen finns jag. Och du. Här, you and me and the damm-rats makes three.”
Hon blinkade. ”Damm-rats som i-– “
”Jag förstod.”
Hon strök honom över pannan, den var sval. ”Du vill inte det här va?”
Han såg på henne,
”Jag vill inte att du åker.”
”Tillbaka till Stockholm eller tillbaka till Jakob?”
”Det är samma sak för mig.”
”Jag måste åka, Sebastian. Måste. Vi har grupparbete på kursen...”
”Du kan plugga här.”
”Hallå där, herrn. Du hade kunnat stanna i Stockholm och pluggat vidare så hade allt blivit bra enklare.”
Hon strök med fingrarna över hans drag: ögonbrynen, näsan, munnen. En fingertopp över hans läppar, hans kysste den.
”Det blir inget kul att komma tillbaka. Jag tänker berätta. Någonstans misstänker jag att han inte lär bli ett skit förvånad. Faktiskt.”
”Anar han alltså?”
”Han är inte dum. Något är det, sånt märker han. Så, i alla fall, tänker jag berätta och visa honom: kolla här, Jakob. Såhär ser det inte ur hos ett par som inte ens fyllt 25. Det är kliniskt rent, värsta Ikea-fasciststädningen. Jag menar, det SKA ligga smulor kvar på bordet efter frukosten, lite i alla fall, det ska stå två tomma muggar i diskhon när vi är klara. Hans ska ha svart kaffebotten, min ett lager av tunn honung. Allt behöver inte vara torkat, det ska synas att två lever där. Kolla in ett kök-– “
”… jag vet, Sara. Du behöver inte förklara.”
”Jag VILL förklara. Som sagt – kolla in ett kök och du ser direkt hur parrelationen funkar.”
Sebastian vred en aning på huvudet, lyfte ena ögonbrynet.
”Jag har inget kök, inget riktigt. Bara kokvrå.”
Hon nafs-bet honom i hakan, log. ”Tråkiga kök-teorin handlar inte om dig, hörru. Det handlar om Jakob och vårt snart upplösta förhållande. Ibland är det bra att trampa på någon annans smulor så vet man att man inte är ensam, trots allt.”
Sebastian tog fjärrkontrollen och släckte tv:n. Han rullade över, ovanpå henne.

Hon vilade med en hand på magen och trummade takten med pekfingret och långfingret. Hon tänkte: det här är som att hoppa bungyjump nerför en klippa. Hjärnan skriker, kroppen sätter sig emot men likväl faller man.
Att lämna Sebastian och sitta 3 timmar på ett tåg tillbaka till Gamla Lägenheten, Gamla Pojkvännen, Gamla Problemen. Tysta bilfärder, tysta tv-kvällar. Tysta middagar, tyst sex.
Tyst och död atmosfär som vare sig Cranberries eller Saint Etiennes sköna tillbaka-till-stan-musik kunde få liv i.
En tyst ICA-affär runt hörnet, tysta rutiner. Tysta frågor och tysta svar.
Alla dessa tysta antydningar.
Hon hade blåmärken och sugmärken över hela kroppen och kunde inte skilja dem åt längre.

Sebastian var en älskling. Hon struntade i att det hon sa när hon var med honom var obegripligt, spontant och taget ur luften fast inte korkat. Hon behövde inte vara begriplig, det gjorde hennes lugn och mottaglig.
Hon satt med en Pressbyråkaffe och en Pressbyråmacka med svettig ost och åkte genom ett Pressbyråland.
Det kändes skit att vara här, precis i tågstolen här med musik dånande i öronen för att tysta de dova mansrösterna som var hennes dåliga samvete, hennes svajande självkänsla. De sa åt henne med sin vanliga överlägsna röst: okej, du är kär, men det är fel sorts kärlek. Du fiskar i andra vatten bruden. Du har fått napp men kommer det att hålla dig levande. En gång var det likadant med Jakob.
Då – innan de blå ögonens tid. När den första tidens sugmärken (svanken, brösten, halsgropen) hade bleknat från passionerat plommonlila till gult. De blå ögonens tid…och ett par nävar som grep om hennes arm strax under armbågen så det stack och domnade i fingrarna och som hon kunde dölja med en vit, långärmad blus dagen efter tills de bleknat bort som Jakobs sugmärken.
Saras fingrar hade ingen styrka att lösa knutarna på tråden längre, inte med nerbitna naglar.
Men de kunde fortsätta göra rosetter, rätt fina.
Vad som finns henne att bli som lägst var att hon flydde från Sebastians famn – och rakt i Jakobs. Båda förmedlade en kontakt: att höra hemma någonstans men vilja därifrån, och lusten att söka kontakten där hemmaarenan slutar.
Hon ringde Jessica igen, kunde inte ringa Sebastian. Allting lossnade i henne då.
Storasysterrösten: den gör henne lugn.
”Du vill alltid vara säker, Sara” säger Jessica.
”Jag vet.”
” Du låser toadörren trots att du är ensam hemma.”
”Jag vet.”
Sara tråkklottrar i en tidning: mustascher, stora ögonbryn, blanka, spetsiga djävulshorn och breda tandgluggar på Paris Hilton och Jessica Simpson.
”Vad gör du?” frågar Jessica.
”Slår ihjäl tid” säger Sara. ”Jag vill inte ha tid att tänka nu.”
”Vad ska du säga till Jakob.”
”Som det är. Kalla fakta, ingen bekännelse. Jag älskar Sebastian, fine. Han får ta det.”
Hon hade svårt för tid. Speciellt tågtid, restid när man ältade saker för att inget annat fanns att göra. Som nu; när Pressbyråkaffet svalnar i sin blå mugg.
”Har du ros-bootsen på dig?” frågar Jessica.
”Ja. På golvet.”
”Ring mig direkt när han börjar bråka.”
”Om, Jessica, om.”
”När, Sara. När han börjar, så ringer du. Direkt.”
Jessica gjorde en paus. Elektroniskt brus i luren.
”Har du pratat med pappa?”
”Nej. Och han har inte frågat.”
”Du kan prata med honom, han har tystnadsplikt.”
”Det är ju det som är problemet eller hur?” säger Sara. ”Att han aldrig öppnar käften.”
”Försök” säger Jessica.
”Försök själv” säger Sara.
”Han har djurinstinkt, Jakob.”
”Klanka inte ner på oss.”
”Jag pratar om Jakob nu, Sara.”
”Det är ingen idé att argumentera.”
”Wake up and smell the coffee.”
”Inget förhållande är som i Hollywood jämt” säger Sara.
Och tåget fortsatte.

De flesta problem eller mag-knutar blir bättre med ett bad. 40-gradigt vatten. En näve halstablettsgrönt aloe vera-badsalt och en våt, dubbelvikt handduk under nacken. Håret uppsatt och med bara tuttarna och knäna som fyra öar över en annars kav lugn vattenlinje smälter alla problem, stora och små, som socker i hett vatten.
Hett bad, mörk whisky. Bara på läpparna och tungspetsen, stickande och  sövande.

Svanken kändes bättre när hon klev av tåget på Centralen: kall, rå luft sipprade nerför trapporna i gången under perrongen. Stengolvet var halt och mörkgrått av smält snö och smala, våta hjulspår ringlade fram, vinglande i gången som sjögräs.
Varje nytt steg i Stockholm tycktes kalla henne tillbaka till Göteborg.

”jag tänkte just på dig” säger Sebastian när hon ringer honom från taxin.
”Detsamma.”
”Allt okej?”
”Allt okej förutom att jag ska klippa av tråden som är fyra år av mitt liv. Inte vidare lyckliga år, men ändå.”
”Jag förstår att det är jobbigt.”
”Jag hade hellre velat få finnas kvar hos dig” säger Sara. ”Det här… jag vill inte vara med om det.”
”Jobbiga grejer.”
”Något.”
Obekväm paus. Sebastian säger: ”Allt okej.”
”Sms:a mig ikväll. Bara som god natt, en smilegubbe eller en flörtgubbe eller tummen upp eller vad som helst så länge det är något trevligt. Skit i om jag svarar, jag behöver ett livstecken från dig.”
”Absolut.”
”Jag vill inte lägga mig med avslagen mobil. Inte när du finns. En kittling i min ficka, förstår du. Den känslan ska vara du. Du ska vara mitt Hollywood?”
”Ditt Hollywood?”
”Du ska vara mitt bästa. Och jag ditt.”
”Självklart. Men du…”
”Lova det, Seba… shit. Shit! Nu… vänta. Ojoj.”
”Gråter du?”
”Jag är trött bara. Och lite ledsen också.”
Hon torkar i ansiktet. Taxin är framme. Och lägenheten ligger mörk.

Jakob svarar inte när hon ropar in i hallen. Nycklarna rasslar i låset. Hon stoppar dem i fickan och stänger dörren bakom sig.
Innan Sara hunnit tända ljuset träffar Jakobs knytnäve hennes ansikte, skickar en iskall blixt upp i hennes huvud och fyller munnen med järnsmak.
Hon vet inte att hon faller till golvet och blir liggande.