Jag bekänner
tungan som formar de välkända orden
sinnet som vandrar medan kroppen talar

att jag har syndat
men orkar jag förlåta igen?
Fast sist, visst hade han skäl
och han var så stressad av jobbet

jag har inte älskat min nästa
och visst älskar jag honom trots allt
ibland är han ju så snäll

som mig själv

orden slår mig som en örfil
och var sekund blir en evighet
Verkligheten vrider sig
kring en ny insikt

Det är inte honom jag ska förlåta

det är mig själv

För att jag inte älskat

mig själv

För att jag föraktat mig själv
så som han föraktar mig

För att min största synd har varit
att jag förlåtit honom
igen

och igen


Så griper skräcken tag i mig:

Jag har alltså ett val
men utan garantier
och min insikt är en bräcklig sköld
mot föraktets makt