Vari ligger bekräftelsens kraft, åtrån efter sötman som rinner längs egot och likt ett trampande i hängfly stoppar aldrig. Jag letade aldrig en närhet då den inte kunde finnas som en bild i mina upptrampade spår i en analytisk hjärna, jag letade aldrig förtroligheten, aldrig letade jag den totalitära förlamningen som förälskelsen förde med sig som ett spår i min kropp. Och aldrig letade jag njutningen av att vara älskad och älska. Trots att det föll sig så när händer följde händer och sinnen följde sinnen och alltid ska jag sakna känslan mellan kåthet och kaffedoft.

Du strömmar längs mina kindben och lägger smörjningen över mina slutna ögon, du tappar räkningen på måtten och bjuder mig din arm och en blå filt. Sakta lämnar jag livet. Sakta överlämnar jag mig. Sakta vet jag saker som jag skulle ha vetat. Jag är bara så här. Varken eller.

Kvällningen bjuder vin och ingen tröst.

Jag vet att det finns kyrkor som erbjuder frälsning, politiska partier som lovar mer än de håller, horbarer för att stilla lusten och familjeidyll för trygghet aldrig upprätthållen. Inget duger!

Så vad är det som sannerligen händer,

love

*