Jag gör mig fri, friare och bjuder skönhet åt musiken där på ängen, den där du stod, den där du log. Du vinkar mig hem, jag vinkar och vänder mig om. Du kommer inte åt mig längre, du är där du är och dina vänner slingrar sina armar om mig och jag bryter mig lös. Äntligen. Jag gör mig fri, knyter upp snöret till anken och låter den gå mot botten, jag drar den blå nylonlinan som det egentligen är åt mig och torkar fötterna när jag stiger i land.

Så målas det vackra och det smutsiga i samma färgbad och de trådar som skulle varit längst blir kortast. Du undrar i din enkelhet om livet är oss förbi, om levnaden slunkit genom nålsögat och om de år som varit många är de vi får. Du säger det i någon sorts ödmjuk frihetsförklaring mot mig. För mig. Det är mig du önskar lycka, men också dig.

Och ibland min kära undrar jag om detta är allt jag kan.