En medmänniska
Lika enkelt
som andra tar på sig ytterjackan
tog han på sig känslan
som en klädnad
Medveten om att hans stillsamt intensiva lyssnande
både var provocerande
och befriande
frågade han om lov
innan han grävde djupare
Det var kanske inte alltid
han träffade helt rätt
men tillräckligt ofta
Tillräckligt ofta
för att ställa saker på sin spets
Tillräckligt ofta
för att jag skulle känna
nu eller aldrig
Denna person måste jag dela mitt starkaste,
mitt finaste minne med
För att se vad han ser
och inte heller denna gång lyckades jag
men tålmodigt såg han genom mina tårar,
lyssnade han genom min brustna stämma
utan att rygga tillbaka
och med några få ord
bekräftade han min drivkraft
och jag gick därifrån
säkrare på vem jag är
och vad jag vill bli