Hon hade just stigit av båten som la till i Haraholmen. Hamnen var större än hon förväntat sig, och ödsligare trots att det var många sjåare där i den tidiga morgontimmen. Med mössan nerdragen och håret innanför kragen och de svarta kläderna på den androgyna kroppen så var det ingen som tog någon notis om henne.

Långtradaren bromsade mjukt en bit framför henne där hon stod alldeles stilla invid vägkanten i förhoppning om att få lift en bit, kanske hela vägen till stan. Att springa fram var inte att tänka på, hon förödmjukade sig inte längre på det sättet. De nickade lätt till varandra när hon klev upp på de höga stegen och han lutade sig åt sidan för att öppna åt henne.

**

Det är begåvat att begrava det enda ljus som tråcklat sig genom dammiga persiennerna och skänkt liljorna på furukistan hopp om att komma levande ur. Stort och starkt att vilja klara livet på egen bärkraft och aldrig veta om en annan famn håller. Att inte våga älska en annan, sårbar och naken, riskerar inga sönderfall genom stjärnhimlar. Stjärnögon sluts för natten och glansen mattas. Så brinner gatan mot förr och hästarna slår sina hovar. I torn med galler för fönstren ler den vackra och vet. Gick städerna ur tiden och det enkla bruket var det enda som höll ihop.

**

Han skulle till Skellefteå så hon kunde ta bussen därifrån. De delade en bulle och det ljumma kaffet i ståltermosen. Hon trodde det var från gårdagen. Det sa hon inte.

Jobbet på djurparken skulle kanske bli den räddning hon innerligt längtat efter. Jobbet och nystarten. Avskedet kändes avlägset nu och även om Gertrud inte visste att det var ett avsked så hade det synts en strimma dis i hennes ögon när hon lämnade salen.

Det var annorlunda med Bernt, han grät öppet och höll handen runt hennes arm. Som en boja, eller en boj. Vems kunde hon inte riktigt svara på.