*

Jag tystade skriket innan det fanns. Blå hinnor och segerhuvor. Metallen skar förbi mitt förstånd och du lämnade detta åt mig. En barkbit på en tunn silvertråd ligger hoprullad bredvid en sten som inte är en sten. Fragment av dagar timmar nätter faller framför mina fötter. Men jag är ingen soldat, jag har inga vapen och rustningen jag bär skyddar mig inte.

Gatan mot förr står i brand. Skrifterna räddas undan lågorna. Jag läser högt ur en bok och vet att raderna är dina. De skrevs för att läsas. De skrevs för att läsas. De skrevs. De blev lästa.

Jag har slutat ropa. Jag har slutat tala. Jag har slutat viska. Jag har allt kvar att berätta,
- tiden kommer – den är inte nu.

Stålet blir kvar. Jag har inte förmågan att dra det ur min kropp. Drömmar blandas med verklighet och någon rycker i mig. Låt mig vara vill jag skrika. Förblir stum. Låt mig vara, låt mig försvinna,
- som hon - ja, hon.

Jag undrar om ditt namn. Jag undrar om din röst.

Jag kommer alltid att undra.