*

som vita droppar
in under bron
färdas vägar
de som ännu inte krattats
obegripligt vita pärlor
letar sig i spår
en aldrig förlorad kärna
växer sig stadigare
skyggar inte ljuset
inte mörkret

hon talar om jojken där den lagt sig som en tinnitus över dem och står där självklart lysande i sin färggranna mössa och renskinnet under armen, en same för sig

fingrar på vita droppar
som pärlor
ligger mellan tumme och pekfinger
mörkt rosa mandelformad kärnsten

hon kommer aldrig fram, blickar inte bak, lutar sig mot vinden och sjunger tyst sin sång. hon klipper sitt hår frodigt och vill inte tala om klass, inte om människors olika värde, inte om resor som görs i sfärer som inte är hennes. vem kan begripa den värld, vem har värde, vem gör resor med klass, vem landar med mersmak. tjäna för att förtjäna, vad är lycka i slutänden

sluter händer om vita droppar
sluter ögon för sommarens skönhet
lägger vid där vattnet stormar
kisar sen över öppen eld
kaffet luktar gott

**