Jag älskar dig.

Du är en psalm invid stammen.

sjunger gör du och och Skvattramens doftande blomster har frön som killar dig i näsan. Bligande lågande våtmarker tiger stilla, de får ingenting sagt. Renspår i sankmarker är nästan alltid osynliga, Jag har då aldrig sett dem. Jag vet en gång när du sa att du rörde vid dem med din hand. Jag ville hålla den då.

Det är länge sedan nu. Stadslivet har dig i sitt fängelse och jag vet inte om du tillåts dansa över ängarna. Än fast du vill. Jag vet inte om du har fått barn, någon som liknar dig. Vet inte vad du älskar att få till middag och jag vet inte vem du delar den med men jag önskar att jag visste. Jag hade velat krama din Hen.

Jag hade livet men det blev mig fråntaget. Som en blåst den där dagen då vinden teg stilla och alla orden hade ett komma i sig. Som ett vatten ingen vågade se rörelsen av eller som den där boken ingen vågade läsa slutet i. Eller som att du gick. Från mig.

Sjunger du än?

Jag vet, att när vi hade vårt nära grusvägen som ledde in till byn, sjöng du.

Carola var ständigt på radion men hon var ingenting jämfört med dig.

Mina hårstrån på armen stod rätt upp och jag slår vad om att löven reste sig i givakt med mig. De dagarna du sjöng var jag rak och stor, uppfylld utav vinden och dina toner, jag var nära Ipmil och mina andetag var ett med rymden.

Dina ögon då var ett vandrande. De spelade med och när du överföll i Jojken då dog jag och blev levande igen.

Renhjordarna stilla betande blev din sång, jag förstod aldrig hur, jag bara kände det.

Fjällbjörken hukade sig över vår kärlek, vårdande.

Jag vet att solen då höll sitt sken och jorden fick bli utan moln och skugga, kanske att kvällningen kom tidigare då, kanske att vajorna fick råma en timme extra och undra varför kalvarna inte kom och vad som förorsakade livsomvälvningen.

Vi fick inte tala ditt språk.

Dina sånger var ett gömme, en livshemlighet.

Jag vet bara att du sjöng och att mitt hjärta i kroppen hade en dimension extra.

Jag älskade dig.

Hur vet man om man älskar choklad, snöklädda fjäll eller Prada skor?

En psalm bland stammen och björken bugar sig, lämnar sin krona till dig, drottningen.

Vi är en katedral, en fjällskog i vardande efter tusende år av markgångna, bara så, en levnad,

 sinnligheten och heligheten.

Vi var bönen och just då bad jag med dig. Med oss.

Tusen år, tusen tankar och tusen kärlekar som gjort att du finns.

Med dig finns jag. Jag älskade dig.

Jag fanns aldrig innan du kom. Jag smög med skuggorna, var ett vikt bokmärke i Starlet. Europe fängslade aldrig mig men du gjorde, den dagen du kom var jag fast.

Förortsgatan var tom men när du kom till mig fylldes gatorna av liv, de fick ljus, skratt och fotbolls spel, jag minns när du fick en fotboll i huvudet.

Jag vet att jag sprang då och att mitt inre föll. Ditt röda över gatan, som skrämde. Du reste dig upp och skrattade och jag, jag fick livet tillbaka.

Den sommaren badade du och jag, knöt våra bikinis och stoppade håret som stack utanför innanför våra trosor, och vi skrattade. Blåste upp våra kinder till vackerrosa gummibollar av Toy och levde på Piggelin, Igloo och smetig Japp.

Du lät mig suga på dina fingrar, slicka chokladen av.

Jag var en utvald då med diadem över mitt huvud, diamanter i ögonen och ett hjärta av guld men du försvann.

Du tar mig tafatt i handen. Vi är gamla nu men jag ser det inte. Jag ser inte dina frågande urskuldande ögon. Ser inga gråa hårstrån eller våra kroppar i åldrande. I mitt huvud hörs din sång och granbarren spelar sitt rassel med. Det gör ingenting att Räven skäller, att det är kallt och att det nu är kväll.

Vi sitter samman och din hand är i min, ditt hjärta är i mitt och våra ögon skulle kunna göra det vackraste Norrsken till en blek skugga av elektricitet.

Vi gnistrar och du sjunger en psalm invid stammarna.

Jag vilar bredvid dig nu.

Vilar, som sagor och kärleken gör. Bredvid oss skriker islossningen. Älvarna ormar sig vattenlösa och jag är ett vatten.

Väntar min fors till förlossning.

Jag älskar dig.