Det var inte vant att betraktas, inte som sig självt. Det hade alltid varit omgiven av andra och blivit bedömd därefter. Nu stod det plötsligt där helt ensam och i sin nakenhet blev det osäkert, osäkert på vad det betydde. Det kunde räkna sina bokstäver, så mycket hade det lärt sig genom åren, det hade ju ändå gjort en viss karriär och figurerat i både romaner och läroböcker.

Men vad hjälpte det att räkna sina bokstäverna nu? För sig själva betydde de ingenting och var inget ting att hålla i handen eller skyla sin nakenhet med. Det kände ett obehag: Att bestå av något som ingenting betyder, som i annan ordning blir något annat

Plösligt öppnades dess ögon. Om det hade haft ett hjärta hade det känt en värme sprida sig, en igenkännandets sympati:

Så det är så det är, ingenting är något för sig självt, det är sammanhanget som ger mening

Med sin nyvunna insikt gav det sig ut på vandring i ordens värld, i jakt efter sammanhang som ger mening