Nu gick det inte att vänta längre, hon hade stått bakom den rostiga containern en god stund och fingrarna var domnade, liksom kinderna. Det var märkligt hur hennes kinder alltid domnade bort och vitnade i kylan. Regnet hade övergått till disdroppar och det mörknade mycket fortare än hon trott. Skulle inte norrland vara det ljusa landet på sommaren. Augustinatten gav dock det skydd hon behövde för att kunna ta sig genom hamnområdet mot pråmen som skulle ta henne till friheten.

Sverige var inget fritt land längre, intåget av de främlingsfientliga partierna, som man kallade dem i finrummet i början på 2000-talet, hade smugit sig på under årtionden nu.

Ansvarsfrågan hade länge debatterats på forum på internet, problemet med dessa fora var kanske att det gav en illusion om att det gick framåt för feminism och antirasism. De som var med på de mest aktiva sajterna hade ofta liknande åsikter och klappade varandra på ryggen med likes när det skrevs bra saker. Visst fanns det diskussion och olika åsikter, men ofta bara inom ramen för den generella hållningen i frågan.

Hon tänkte på hur hon själv kunde känna då, ja, då internet var öppet och inte kontrollerat och begränsat, att den sfär av ’vänner’ och ’vänners vänner’ blev som en egen liten bubbla, en värld i världen. Och inte ens det, för människor som hon kände och umgicks i den ’verkliga’ världen kändes annorlunda i bubblan. Det fanns en samhörighet och falsk trygghet i den bubblan på samma gång. Och de statusar man tryckte fram framstod som om hela världen tog del av. Det gjorde den också. Den lilla bubbelvärlden.

Antirasismen och feminismen gick i samma fälla. Tron att hela världen lyssnade. Bubbelvärlden lyssnade och gillade.

Halvvägs över den våta smutsgrå asfalten stannade hon upp, frestades att vända sig om som Lots hustru en gång blickade bak mot Sodom och Gomorra för att sedan förvandlas till en stenstod. Hon lämnade mycket bakom sig. Det fanns inga garantier för hur saker skulle komma att te sig för henne. Fadern skulle gråta som ett barn när han skulle inse att hon aldrig skulle komma tillbaka. Jonathan skulle säkert bli vred till en början. Men skulle han sakna henne. Hon visste inte. Hon saknade redan, hon hade saknat länge, hon skulle alltid sakna.

Fören plöjde genom vattnet, hon blev yr av att titta snett neråt framåt, men hon kunde inte vända sig om.