Nådens dagg har hållit undan hoppet och ångestattackerna. Försökt döda längtan och släcka känslorna, hållit dem korta. De bubblar fram som het lava emellanåt. Trycket över bröstet låter sig inte kuvas med sötade ord, inte med annat än den äkta egenkärleken. Jag lägger mig mellan skål och vägg och smörjer kroppen med vanilj, jag vill lukta gott när du ser mig. När du ber mig. När jag ber dig. En gång var jag för stolt för att be.

Min älskade sökte kärlek, min bästa vän lekte aldrig, mitt barn är allt.

Du ser trött ut, känns ledsen, inte uppgiven (lite sargad). Så lockas jag att hjälpa, stötta, trösta, låta dig vila i min famn. Du får om du vill.

Din hand runt mitt ansikte med en tumme strykandes över kindbenet. Räcker det då undrade hon. Knappt hörbart svarade jag – ja.

Och när han pratar franska och älskar sin kvinna och möter döden i fruktan och kärlek. Då vill jag vara hon. Sophie.