I rader av tid, jag frestas att säga dagar, det är rester av tid snarare, i rader av tid har tankar fästs på ett mer eller mindre osorterat sätt. Som alltid skulle jag säga. Skillnaden är att de rannsakas hårdare. Vägs över silverbladet som tungan äger, allena. På något sätt finns där en inre domare, med både cape och pudrad peruk. Den domaren har varit strängare på senare tid, utrymmet för kräks och gyttja och allmänt nojs har inte funnits. Där ligger så många tankar ovärkta och oförlösta, men jag finner att jag har mjukheten och en sällsam visshet över det som ska komma att bli. Det finns en svaghet inom mig som jag börjar tro är det som tar mig genom. Det är svårt att säga högt, men jag viskar dig: ’jag tror jag tycker om mig, jag tror jag är en fin’.