hur de vita blommorna sluter
sig för att dala, singla, falla

känna igen sitt hemma, där i den blick
du gav, herregud. kan den sista få bli den första.

en sällsam törst
stolthet vilar mjukt under ovisshet
och förväntan

jag är svag och kanske är det min största tillgång, den som tar mig genom, våga lita till. pendylen har stannat och jag vaknar fortfarande när den skulle slå på hel och halv. och är det då så att det år som var lät mig sova för att vakna ny där solen gör sig bekant med grönskan.

orkidén blir en påminnelse om
återvaknad