det är inte farligt att präglas på vidderna på ett omärkbart sätt. det tar tid att förstå sitt ursprung, kanske en hel livstid. plötsligt står det klart att allt fanns där hela tiden, där och då blicken lyfts från gatan och en blågrå amazon och husen och flickorna med utsvängda jeans, v tror jag bestämt, på ett vykort från förr. räcker det inte så.

kan inga fina ord, vet inte vett och etikett i blåa rum med alldeles för många gafflar, har mönstrade strumpor till kritstrecksrandig kjol, alldeles för kort och mina blusar har inga band att knyta rosetter med. vem som målat alla tavlor på museernas väggar känner jag inte till och klassikerna har jag inte läst, vinet vi får till den fina middagen tycker jag smakar gott och har en snygg etikett, räcker det inte så.

vet hur man skrapar en träbåt inför sommarens äventyr, kan svetsa med tillräckligt lite slagg och chokar lätt en volvo 244:a till start i minus tretti. klarar att göra mig snygg i grön arbetaroverall med skärp i svart och vet att akta mig för balkarna i fabriken när man har hjälm. tycker det är mysigt med en engångsgrill på stranden och gitarrklinkande där alla sjunger falskt, ölen som hör till har jag däremot aldrig lärt mig tycka om. jag säger tack när lokalvårdaren tömmer min papperskorg för jag vet hur det känns när man inte blir tittad åt på fina kontor och jag dansar styrdans som en gudinna, räcker det inte så.

det är farligt att förledas att dras in i varv av tid och rum som skaver. det räcker så.