Där skuggar ögonen en rädsla för den stora ensamheten och ändå har jag aldrig varit så ensam som nu. Att ofri stå i väntan, fötter i dy, alldeles frivilligt.

Igår lät jag solen kyssa min nästipp.

Jag skyller väntan på höstens fall från klippkanten, de grenar som räddat mig förr drog jag med mig ner i botten av skrevan.

Idag sätter jag ner foten i det mjuka gräset och låter det kittla mig.