Melodi: Jämtlandssången


Jag gångar mig i skogen ut
för att lindra huvudvärk akut
söker vila i djupan grönska
och milors forna hop
Jag sätter mig på rundad sten
för att vila mina krumma ben
hör en fågel drilla
i kvällen stilla
och lyss till lommens rop

Långt bortom barndomens bäck
(som icke porlar mer)
jag undviker månghanda träck
och bort mot sjön jag ser
Men granar allt högre sig växt
och skymmer den alltmer
Jag är för kort
och min blick långt bort
strax i mossa sjunker ner


Så ter sig nu min barndomstrakt
när jag återser den - minnens makt
övervinner dock tristan nutid
En ton så klar i lönn
jag hävde upp i barndomsdar
när jag lekte i mitt ensamtvar
var då icke trängd
av min ringa längd
och från trappen syntes sjön

Långt bortom vattnet syns stan
som vilar vid en flik
av Storsjön, den vyn är man van -
av minnen blir man rik
Man skådade ljuset från stan
det glimmade som is
Till inlandsisen
går tackreprisen
för åsen ger bevis


att vyn från trappen var unik
och ej likna någon soppespik
i sydväst fanns ju Oviksfjällen
som locka’ fantasin
Och närmre syntes Aspåsnäset
man dansat har i detta gräset
vid logdanskvällar
ej klippehällar
där fanns, men fyllesvin

ragla’ omkring och man sökte
hitta någon fin
som dansade bättre och även bjöd
på bättre vin…
Ack, minnena tumla omkring
i skaldens skaparhus
De blir ej sämre
av ”olåtsjämre”
som stundom var ens rus


Jag reser mig från rundad sten
vederkvickta är nu mina ben
och med ens är jag återkommen
till nutids karga spår
En extra suck från läppar går
när jag återser de hemska snår
som i granars ställen
mot himlapällen
där spretar och ger sår

långt ner i själen på tösen
som där hemma var
Ej mera jag finner det lösen
som kan ge mig svar
Jag reser tillbaka till rösen
och den tonen klar
som blott finns sparad
i sinn bevarad
i bombsäkert förvar