Melodi: När månen vandrar på fästet blå

Den väg jag vandrar är endast min
och inte för någon annan
men om du vill är den delvis din
så stryk nu svetten ur pannan
Ej känner någon den stigens krokar
ej om de blomstrar, ej om de slokar
men de kan leda oss i spinn

Så, följ mig gärna på vägen fram
och tag din del i förundran
och låt oss leva förutan skam
och leka plattaste flundran
Om den som ser oss blott skakar skallen
så minns på sorgerna följer trallen
i livets ör och makadam

Ja, låt oss sjunga mot regntung sky
och glömma skavsår på hälen
Gör plus och minus till mikromy
men kasta av dig den trälen
som endast talar om plikt och ävlan
- och visst är livet liksom en tävlan -
i blixtbelysning blir man ny

Nej, jag är alls ingen sann buddhist
om än den läran mig föder
jag blott försöker va’ realist
när vissa tankar mig göder
Om plus och minus görs till en nolla
med nya intryck går bättre bolla
tes – antites – syntes, jovisst!