Ser din nakna bara själ i sin ensamhet gråtandes av sorgsen ynkedom

Hjälplös och liten och utan förmåga att stoppa upp skeendet skaver gråten

Tysta är frågorna om varför och varför bör jag lida på detta sorgsna vis

Munnen öppnas för ett skrik men skriket tystnas och blir till en tung börda

Vankelmodet om livet får sig en rejäl törn och mörkret välkomnas ivrigt

Munnar samspråkar och munnar säger saker men du ser bara mimningar

Det är nu värmande ljus behövs till barbariska stunder i elakartad tomhet

Berörande strykningar inklusive kramar når ända in i hopplösa tillståndet

Orden som ska ges när de bäst behövs är något som jag vill delge just dig

18 augusti 2014

© Ann-Britt Berglund