Det märks att det bor kreativa människor här. Vår bostad är inte tillräckligt stor för att rymma alla pågående projekt.

Våra glas och koppar står inte på givakt i militäriska rader i köksskåpen. Jag vill inte associera till fascism när jag öppnar skåpluckorna innan morgonkaffet. Här är rent, men det doftar inte rengöringsmedel mer än ett par dagar i veckan. Det doftar hemma. Barfotafötterna är smutsiga också, efter en sommardag, om de inte har badat i poolen.

Inget av det här ger oss panik.

Vid konflikter utnyttjar vi språket och vår tillit till varandra. Vi kan kompromissa och resonera och behöver sällan skiljas i dörren som ovänner. Vi har förståelse för att någon kan ha en dålig dag. Den som inte är van att använda inre resurser - som språk, relation och värme - skulle föraktfullt kalla en sådan uppfostran "fri" och "gränslös", men reglerna bor i blickar som möts, en mjuk hand på barnets arm och i tryggheten att höra hemma och vara bekräftad även de dåliga dagarna.

Däremot får jag panik när jag ser hur du rynkar ihop hela ansiktet i förakt när du talar om barnet. Ditt förakt mot det "avvikande" hos ett barnsligt, glatt, brådmoget, starkt, intelligent, självständigt och kreativt barn ger mig obehagliga associationer.

Jag undrar hur du tycker att hon ska "hanteras" så att hon "anpassas" till de normer som råder innanför ditt begränsade synfält - så att hon blir som de "normala" barn som du jämför henne med. Jag undrar också vilka dessa barn är och hur svårt det smärtade när de vingklipptes.