så stilla

hon styr sina steg
mot undergång
håller hårt om nycklarna
vilken dörr de än öppnar
blir aldrig den rätta
första löven på marken
stadens ljud är tomma
hon hör inget
väljer den blå
utnyttjande
för hon är
en vänlig själ
lätt att lura

han tar hennes arm
rycker tillbaka
innan det är för sent
bänder loss knippan
stoppar den i sin ficka
det luktar jord
hela vägen hem