Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Cecilia måste vara oväntat vuxen.

 

 

Jag tror att mina föräldrar tillhör den sista generationen av det gamla. Där kvinnan tar hand om mannen. Och mannen tar hand om kvinnan fast på ett helt annat sätt. Hon har svassat runt honom, haft honom som sitt centrum så länge jag kan minnas. Han har satt sig vid dukat bord, haft nystrukna skjortor att ta på sig och vetat att när helst han ville så fanns hon där. Öppen och villig för så ska det va. Jag vet inte om hans försök att vara nära har gett henne vad hon behövt eller önskat men gräset har alltid varit trimmat och bilen tvättad. Smyckena har inte varit massproducerade och han har aldrig varit för full på fester. Hon har varit hans klippa även om han, i sin manlighet, trott det var tvärtom.

Pappa ringde förra veckan. Mamma hade fått åka in akut. Bröstsmärtor. Varför ska det vara så svårt att berätta vissa saker? Inte visste jag att hon har ett svagt hjärta. Det var en allvarlig incident. Läkarna har inte släppt hem henne än. Pappa bor nästan på sjukhuset. Mamma viskade igår att han börjar lukta lite illa. Kunde inte jag ta hand om honom? Se till att han får i sig mat och sköter om sin hygien? Det är det minsta jag kunde göra efter allt som de har gjort för mig. Jag fick släpa honom därifrån, köra hem honom, tvinga i honom pizzan och trycka in honom i duschen. Rena kläder och så direkt iväg till sjukhuset igen. Mamma bara suckade, smyghimlade med ögonen. Ska det vara så svårt för henne att be den hon älskar att ge henne lite utrymme?

Jag sitter på min balkong och smuttar på min favoritwhisky. Kan inte släppa det där som hon sa. Efter allt de har gjort för mig. Vad exakt är det hon menar? För inte kan hon mena att jag fick födas och bli mätt, klädd och nattad, skolad och utsparkad? Inom ramen för alla de åren kan jag då rakt inte se något speciellt. Semesterresorna var deras val. Middagar och fester något som de bestämde och önskade. Jag hängde på vare sig jag ville eller ej. Av alla saker jag önskade mig till födelsedagar och jul var det en som jag fick. Cykeln när jag var tio. Och vilken unge har inte en cykel? Hon cirklade kring honom. Han kring sig själv och jobbet och hemmet. Och lite kring henne. Ingen av dem runt mig. Varför skaffade de mig överhuvudtaget? Telefonen ringer och jag ser att det är pappa. Mamma får åka hem imorgon. Kan inte jag snygga upp lite hemma? Köpa hem lite mat och så där? Jag måste ha gjort mer än smuttat på whiskyn för jag kunde inte stå stadigt. Jag kunde visst inte uttrycka mig som jag borde göra heller. Pappa blev besviken. Men älskade pappa, du är inte handlingshämmad. Det var inte stökigt hemma. Jag har inte bott med er på över tio år. Hur ska jag kunna veta vad ni vill ha till frukost. Dessutom har jag druckit. En torsdag? Ja, en torsdag. So what? Men kul att mamma får komma hem. Jättekul. Jag slutade där. Blev tyst. Han sa hej och la på.

Telefonen ringer igen. Jag vill inte prata mer. Låter den ringa. En stund senare ringer det på dörren. Visst. Ta över mitt liv. Det är inte pappa. Det är Alex. Min chef. Han tittar på mig. Tar några steg in. Stänger dörren och vänder sig sakta om. I den stunden är han större än alla andra tillsammans. Han säger inget. Jag vill inte ta första steget. Vill inte. Han ser det och drar in mig i sin famn. Vi säger inget. Vi bara sitter. Min balkong är inte stor men det finns plats för två. Lite trångt är det förstås. Jag önskade att det var ännu trängre. Han ser det också. Det är jobbigt att vara vuxen ibland. Mindre så när någon ligger sked så tätt att det känns som man aldrig mer behöver vara ensam. Jag somnar. Han är kvar när jag vaknar. Det doftar kaffe. Kaffe och Alex.

 

 




Prosa (Kortnovell) av Erika H
Läst 294 gånger och applåderad av 5 personer
Publicerad 2014-09-06 18:51



Bookmark and Share


  erkki VIP
Välskrivet som vanligt. Det hela känns väldigt realistiskt. Olika infallsvinklar. Olika värderingar. Snabba skiften. Som det ofta är. Ingen övertydlighet. Bravo.
2014-10-03

  Per Teofilusson VIP
En sund apell mot medberoendekladdet denna.
2014-09-10

  Per Teofilusson VIP
De korta meningar får alls inte texten att verka uppstagad, underligt nog. Utan istället som andades den med kort regelbunden puls. Känner mig befryndad med temat "primärfamiljens enskilda tappar i betydelse, andra blir viktigare", tycker det kritiska då det gäller "familjegöromål" är högst hoppfullt. Bra med det vänliga mjuka slutet!
2014-09-10

  Lars Hedlin VIP
JA mina föräldrar tillhör den generationen....30-40 talister...
2014-09-07

  RitaBrunner
Visst har det skett ett maktbyte även relationsmässigt, tack och lov! Om denna generationsskillnad berättar du på ett fantastiskt levande sätt! Jag känner kaffedoften...
2014-09-07

  Tobias Haglund
Tungt med åldrande föräldrar, men mysigt slut. Bra att ha någon.
2014-09-06
  > Nästa text
< Föregående

Erika H