Det är vackert
precis innan slutet
när alla känslorna
ligger utspridda
ingen orkar böja sig
ner och plocka upp.

Det är bra att veta
att de bästa sakerna
inte vara för evigt
och att uppbrott är
hälsosamma avbrott
när ingen längre vill.

Det är skönt att ligga
stilla med blicken
i taket och undra
vad var det den här
gången som gick
snett och varför kan
jag inte få till det.

Det är meningen
att vi ska lära oss
men vem bryr sig?