För ett ögonblick vill jag något och jag vet vad men sen tänker jag på att det var med psykopaten jag såg den filmen och att jag aldrig kommer att se den igen. Jag identifierar mig inte med att vara ett offer men. I mina ögon är jag det ur hans ögon. Kommer alltid vara eller kanske kan man bygga upp sig igen men. Det återkommer och återkommer och ÅTERKOMMER i min kropp som lovat att minnas allt jag frenetiskt försöker glömma. Ibland undrar jag varför någon någonsin vill lämna mig ensam. Jag undrar varför ingen ser i mig vad jag ser hos andra. Och sen förstår jag att det kanske är därför jag är ensam även i folkmassor, det är för att de ser. Jag är märkt, så som han märkte mig den kvällen. Psykopaten. Han såg att mitt väsen var ensamt och nu ser alla att jag aldrig kommer släppa in fler människor igen. Varför vill de inte veta? Är jag mysteriet som bara psykopater vill lösa? Vad gjorde mig så fullkomligt tillgänglig för tysta hot och att inte kunna andas för att omfamningen blev så hård att jag slocknade. Jag identifierar mig inte med att vara ett offer men. Bara för att jag tycker att det var mitt eget fel. När jag blev apatisk och inte kunde säga nej. När jag sa att jag inte var rädd för smärta och han slog om och om igen tills min arm var brun och blå. Han log. Gjorde pannkakor och sen spelade han ut mitt innersta inför sin psykopatbror och hans offer. Jag åt pannkakor och dog. Sen började det om igen, om och om igen tills jag inte existerade som person. Noga avvägt, inte för hårda slag, inte för lite falskt kärleksfull. Ingen kommer uppleva det jag upplevt, ingen kommer fråga men. Jag svarar att om du inte önskar din värsta fiende obotlig cancer eller död åt dem han älskar så har du inte en fiende. För ett ögonblick vill jag något men sen påminner något om dig. Hela tankegången sker på en sekund. Sen vill jag inget mer.