En dag passerar och kommer
aldrig mer igen.
Tiden har sen mänsklighetens
begynnelse runnit genom
våra fingrar.
En livstid far så snabbt förbi.
Jag kan förstå jorden utan mig,
jag kan se spåren suddas ut.
Jag kan smaka på ordet ingenting
och förstå en del,
inte är det något ont.
Men jag ryser av tanken
att aldrig mer se molnen
driva över himlen, att aldrig
mer inandas glasklar septemberluft,
och att aldrig mer känna doften av
myrmarkens mossa, där intill
skogstjärnens trolskt glittrande blå.