det var spåren
i snön. mor sade svartkärret, där såg hon dem, om vintern
inte från vem. från vad. hon sade det när våren brutit
all hårdnad mull. det finns spänningar som inte släpper och
när hagelstormen kom bestämde jag;
vänta är onödigt. jag hade 
min tro. sade mor vinter
sade jag det skadar väl inte, om nu.

så jag sökte,
i järnnätter sökte jag,
i månens mörker lade jag
nät av guld. i juni halverades natten och
jag såg ditt ansikte emellanåt. det var
inte viktigt. det viktiga var spåren.
jag blev skicklig med tystnaden. inget i min väg fruktade jag och
inget fruktade mig. jag var tam för dem och de för mig.
djuren och det gamla folket. men jag såg aldrig något underligt

du hittade mig på hösten och bad mig komma hem
till mitt näste kom du, till min skog, min glänta, du
skrämde mina vänner, du trampade upp stigen, du bröt
kvistar som i sin tur stack hål på himlen
du inkräktade.

jag bad dig gå, men du gick inte. far sade bär alltid kniv
bär alltid kniv i skogen. du låg stilla sedan och talade inte. 
det passerade tid när jag kontemplerade vem du var,
du som sade, vi har drömmar kom hem
jag är hemma sade jag och jag behöver inte drömma.
allt har jag och jag hävdar min rätt

ditt ansikte ned i mossan. jag klädde av dig
du hade hud som var olik min, som var olik alla runt mig
som mjölk var du. kall och vit.
ved samlades, torv skulle tändas. i sista skedet 
lade jag blåklockor över ditt ansikte, täckte dina ögon,
täckte dina ögon och såg, jag såg och blundade.


jag såg, genom ögonlocken. mor sade
spår vid svartkärret, om vintern.
om vintern, om vintern ändå kommit, hade jag
sökt igen. hade en försiktighet funnits i mina fingrar,
hade jag rört vid snön med vördnad. för
tidigt är det när loven rodnar, trodde jag och
löven var röda. dina spår ledde bakåt. så
jag skrek,
jag skrek och strök eld över mina händer. och
elden blev 
spår över mina händer.