Ibland är livet svart i ljusetid

svart och har kanter av grått

lerar sig på stigar som borde lyst av vitt

men där är jag svart förstås

människor dör och tårarna rinner

och när man vaknar fyller dimman skeendet

och jag har mungiporna längre ner

jag borde höja mitt seende

se den där människan som dog helt nyss

garvade som jag vet att han gjort

om han sett mig svära över godistillverkningen

och hur jag hastade för att komma undan allt, fort

och hur jag brände mig och svor

när jag lackade paketen i allt vardardags stök

han hade vridit sig av skratt och kokat en kopp kaffe

här i mitt gamla kök (med kokosolja i)

Men här hastar julen förbi innan den ens har börjat

och snön lyser och hoppet bär

men det har ingen betydelse för

december har startat här

här och du saknas och jag grinar precis som när jag ler

solen orkar knappt över hjärtat denna tid

men jag vet att solen har ditt i åminnelse

och det är där min glädje tar vid