marginalerna längs fattighusets väggar lät mig vandra genom rummen. varje kliv är. och det måste förstås. ignorans är mitt svåraste. ömhetsbetygelse är mitt svåraste. allt däremellan vandrar. inte alltid rakt, inte alltid begripligt, inte alltid kongurent [ett ord jag inte precist vet vad det betyder, men det känns som det passar i sammanhanget och jag har tröttnat på att googla]. i det nya slutar stringensen, det nya söker ovanligheten, det rara, oandad luft.

och när grävskopan landar bladet i snöblandat grus så är det precis det jag söker. jag bygger för nästa etapp. vattnar en blomma i hopp om att den ska överleva frostnätterna. lägger färg på den största duk jag har och vet att färgerna kommer att blandas till en sörja, men jag gör det ändå. det är det enda sätt jag har.

jag kan säga att jag slår mig ur en boja och göra det större och svårare än det är, för sanningen har inga kedjor och ändå är det svårare än allt.

[driva med ett isflak är olustigt och enkelt]

jag simmar bland drivis och kvarglömda träflottar,