jag slutade aldrig undra
vad du egentligen ville
dina lena nageltoppar
mot min nacke
kanske var det bara
då
jag vågade ligga
nära dig

när jag vaknade
var du alltid borta
det var så det skulle vara
det var alltid
du
som gick
& jag
som stod kvar

du brukade ligga
med ryggen mot fönstret
du litade inte på solen,
sa du
kanske var det då
jag kände dig
som mest

jag har aldrig sett
någon
så blek som du