Han vandrade blomsterkramade gator med en Marlboro Light hängandes i mungipan. Han hade tänkt att sluta igen, för vilken gång i ordningen kom han inte ihåg. 

Men det blev inte så. Inte den här gången heller. Varför ens bry sig eller försöka? tänkte han samtidigt som han ansträngt vandrade vidare i sin vardag.

Den tomma blicken kunde närmast förklaras i att hans ögon fastnat på minnesbilder från förr. Inåtvända, riktade mot hjärnspöken han sedan länge accepterat.

En lätt bris bar nästintill obefintliga spår av doften som han så väl kände igen. En vacker doft från förr, då så stark och naturlig att den inte ens gav upphov till eftertanke. Men den var inte det, inte alls sådär självklar. 

Han förstod det nu, alldeles för sent...