du rädda man,
mitt hela du.

nätterna är lite ljusare här, nu, och det ger mer tid att se min längtan efter dig klart.
sommaren doftar som starkast och ibland,
just innan jag går in ( och jag vet att det är fånigt och jag vet att det är barnsligt) så fångar jag doften i en kupad hand och för emot bröstet. det gör det lättare att andas. sedan, om natten, när skräcken vill komma.

du, varma du
hela mitt allt.

fiskmåsarna skriker över takåsen om morgonen, och det är svårt att se någonting annat än dig i allting som ändå måste ses, fast du inte är här.
i lakanen, i skålen för filen om morgonen. i tandborsten i glaset, den som jag smakar på ibland. lägger mellan mina läppar och blundar. försöker hitta smaken av dig bland mentol och torkade strån.
och jag tror att jag aldrig mer ska andas fritt.

du, starka du,
mitt endaste måste.

solen bränner gräset nu, fastän de lovade regn, och havet glittrar sönder min sorg. och jag kastar sten mot lyktan i grått för du vet aldrig hur det känns när ljuset brinner ut och du inte finns här

för att byta. och radion har gått sedan dess, men jag tror att visan du nynnade på i duschen aldrig kommer att spelas.

du, främmande du,
min enda längtans enda

vinet tog slut och jag drack upp och dansade naken,
för du sa att dansa gjorde jag bäst

naken,
och aldrig får du veta hur det såg ut
i ett regn som aldrig kom, och solen bränner gräset här

fastän de lovade regn, du, mitt endaste måste