|
|
Ok, försöker mig på en svit av tidigare haikuner.
Att vara?
Grön ljung och vit sand
täckt av kvällsdis från havet
Ingen vandrar här
.............................
Två måsar flyger
över havet i natten
Nu är de borta
.............................
Väg i gryningsljus
En korp kretsar ovanför
byltet i diket
Bunden vers
(Haiku)
av
Almagrundet
Läst 374 gånger
Publicerad 2006-04-18 11:59
|
|
|
* Ammi *
1) kan se disen som döljer allt, ingen vill vara ute
2) måsarna flyger mot ingemansland ut i oändligheten,
3) korpen har hittat ett kadaver och gör som den brukar, cirklar runt innan middagen kan börja
bra haikat, ger fina bilder
enl en inte alltför rutinerad haikare..
2006-04-24
|
|
|
|
njila
Den rad Lili syftar på har ett annat språk, mer vardagligt, mindre poetiskt, lite som min tvååring skulle prata, än alla de övriga raderna. För mig ger bytet av språk just det ödesmättade som leder tanken in på den totala tomheten på stranden. Ett slags peripeti runt vilken sviten kränger.
Det är en mycket spännande haikusvit.
2006-04-23
|
|
|
|
Almagrundet
Kommentar till njilas kommentarer:
Titlar är ibland det svåraste att komma på tycker jag. Och titeln här är inte den bästa jag har kommit på!
I denna haiku-svit försöker jag beskriva en känsla av varats flyktighet. Den första är tänkt att vara en beskrivning av en verklig strand; någon är vid havet och ser att ingen vandrar här; han/hon tänker alltså inte först på att han/hon själv vandrar här, vilket försöker beskriva subjektets bräckliga känsla av att vara (eller inte vara).
Den andra haikun är mer direkt påtaglig.
Byltet i diket i sista haikun är tänkt som något svårdefinierbart; något som hamnat där av en olycka? Något levande eller kanske ett bara föremål av skräp? Läsaren får avgöra....
2006-04-23
|
|
|
|
njila
Jo, vad jag menade, som kanske inte framgår ordentligt, med kommentaren om Hamlet, är att hela sviten går att tolka som ett inre landskap, och ett inre skeende....
(... och jag tänkter inte skriva en gång till hur mycket jag stör mig på titeln!)
2006-04-22
|
|
|
|
njila
Och jag ger mig på något jag aldrig gjort förut, att analyser en haiku-svit. Förr har jag mest kommenterat formen, nu går jag på innehållet.
Först, tre mycket konkreta bilder, som många av oss sett själva, eller på bild. En tidslinje, kväll natt och gryning. Det anger en ton, gryning står för hopp, om jag får vara pretantiös. Fåglar i två av bilderna.
De första två raderna skapar en idyllisk bild, där åtminstone jag skulle vilja vandra. Sista raden talar om att ingen vandrar här. Frågan jag ställer mig är varför.
I andra haikun flyger två måsar i natten, bilden blir vitt mot mörker. Jag är inte ornitolog, men få fåglar flyger om natten, så bilden tolkar jag illavarslande. Sedan är de borta. Stranden är ännu mer öde än i första haikun. Författaren verkligen understryker ödsligheten genom att se till att också fåglarna försvinner.
I tredje haikun börjar med en väg i gryningsljus. Gryning - hopp. Men sedan återkommer en fågel. Korp - olyckskorp. Och den kretsar, som över ett byte, eller kadaver, kallat ett bylte.
Titeln ger mig accossiationer till Hamlet, och de stora livsfrågorna. Jag funderar inte vidare, åtminstone inte offentligt längre. Något händer på denna strand denna natt.
Och samtidigt är det bara tre vardagliga bilder från en strand.
Det enda jag inte gillar är titeln, om författaren vill att jag ska accosiera som jag visat här, gör jag det även utan titeln, its an overkill. Själv använder jag titlarna för att sortera, så jag hade hellre sett att den hetat Stranden, Havet eller Fåglarna. Anonym titel alltså.
Jag lockas mycket av det gåtfulla, oförutsägbara.
2006-04-22
|
|
|
Nästa text
Föregående
Almagrundet
|
