överst i traven ligger hans brev oöppnat, osorterat bland slarvigt öppnade fönsterkuvert, hundbajspåsar och blomstercheckar. hur länge sen är det vi talade. det är inte det att jag inte har hört när du ringt, inte heller att jag inte har velat svara, mitt svalg rymmer bara inget mer nu. tjälens händer lät marken tina undan för undan och jag hade inte förmågan att hålla värmen sommaren igenom. vaktar inte längre när löven tänker falla. inte ens de klarröda. avstånden blir kännbara och jag vill tro att det är bestående när jag backar ut från det grumligt grunda vattnet.

en liten docka snurrar och snurrar och snurrar. som tror hon livet är en lek. eller en dans bland fallna röda löv. sov säger jag henne. men hon skrattar och säger mig: vakna.

inte heller idag har vi talat. inte för att jag inte vill, inte heller för att jag inte sett dina meddelanden. min strupe rymmer ingen röst mera, stum låter jag mig omfamnas. överst i högen förblir hans brev oöppnat idag. inte för att jag inte vill läsa, jag vill inget hellre.