jag lät någon spräcka muren, det var sannerligen ett anfall av raseri eller kanske mer som längtan. kusten låg i dvala den dagen, isarna hade inte hunnit spricka upp även om måsarna cirklade över efter bullbitar och potatisskal, men sommaren var ännu i sin tidigaste vagga inte ens våren hade kommit till behag.
satte jag mig ner och lade det ena benet över det andra, som jag ville skydda mig tillsammans med den mörkblå anoraken bildade jag ett steg, en gräns som jag hade dragit redan när vinter blommade som snörosor och isberg. kom jag att sitta där. vänta på något jag hade glömt av.
tidigt var han uppe, galen och dan. liksom skuttade längs armveck och höftkam. lade sina streck, de åt väst och även söderut syntes hans värme. ögon som brann och en tät förundran över hur jag tedde mig. kom jag på skam, lade huvudet på sniskan och såg ett ljus i en lyktstolpe även om det var dag.
det var nog då jag försvann djupt in i mig själv, jag neg och traskade vidare. några hormoner upptäckte jag, de borstade rygg och min vagina svällde sig. hans hand for över, brusade ben och vrängde märg innan han fällde och lät sig komma in. mitt försvar var då borta och jag ville behagas som aldrig förr och han spräckte muren likt ett girigt rovdjur till dess jag var havande. födde så ett barn senare delen av året.
alla har sina historier att berätta och min den är inte så sann som jag vill. den är sannare än så. kanske tänker jag fortfarande på tiderna innan och inte längtar jag efter. det är mer som så att det som är efter räcker gott nog. och länge.