vidmarker

sorgetåg om höstfall

vinterisade snögator jag inte förstår att gå

dessa timmarna som sol inte vilar över granhöljen

jo, svartaste natt och vargaylen över

jag har gråtit då

jag försökte föra värmen nära eldarna

men vad har mörker att göra vid ljus

ljus är detta skinande detta hölje som förtär men

i min värld frodas ondskan

jag hör den tassa över myrarna, sett spår

tytt

man gör så där livet har en fråga

jag tordes inte svara, bara hukade mig bak vindfällen

du sa att du bar natt i ditt ljus men jag såg det aldrig, jag bara brann och brann

och när jag flämtande sett det sista korset förvann du

du gud

hur kunde du förlora allt hur

jag såg det skapade sina

och jag såg över renhjordarnas följe hur hon

jag har det sista under mina fötter, moder

du som hade allt i din lärdom

du som såg hur vindarna vände och som talade helt lugnt till mig

dina ord är en visdom ett följe en ristning

att det är inte hur elden brinner i sig

utan hur värmen formas i dig

får den form får det fotsteg får den plats i ett hjärta hur

den rycks hur den stampas och även efter detta

har den har glöd har den vildhet har den samma ljus

har den hos dig, fått plats som ett hopp i ditt hus

stilla dig du svärtande tanke, jag har förmått dig att tystas

jag har solen som mitt guld

som min verklighet och 

urmor hon utan skuld

bereder vasslan mot sjöar och hav

bereder med nornorna sitt garn sin dans sitt yviga ystran

och jag ska till

en sol väva en väv

en födelse gjort av ett nystan

stävja dessa gråa barn

till ett vi vi människoungars systrans