Ellen föddes en natt då snön yrde in i staden. Hon föddes in i mörkret och stillheten som råder under dygnets första timmar. Det var snökaos. På senare tid har jag funderat på om man påverkas av den tid på året man föds. Men ibland undrar jag hur jag ens kan komma på en sådan tanke. Jag själv föddes under sommaren några år senare. Ibland tror jag att mina föräldrar planerade lite bättre med datum där. Ibland inte alls. Min storasyster var ljuset och glädjen, den livliga, busiga flickan. Hon fick det fina lockiga och ljusa håret, pappas charm och mammas envishet. Mina föräldrar förälskade sig i henne från första stund där under snökaoset för många år sedan. Jag vet inte om samma sak hände när jag föddes, pappa var redan då frånvarande. Även om han var fullt närvarande. Mamma lovar så klart att de även förälskade sig i mig när jag föddes, hon är ju min mamma. Föräldrar kan ju inget annat säga än det deras dotter vill höra. Innerst inne. Men nu sak detta inte handla om våra föräldrar, det ska handla om mig och framför allt min storasyster Ellen. Min bästa vän, men för att kunna berätta, måste jag ta det från början, eller nästan i alla fall.

Det har alltid varit jag, Ellen och hennes vän Tobias mot världen. Vi besökte Nangijala utan att dö, vi hoppade över bäckar och låtsades att det levde stora farliga bläckfiskar där. Vi sprang längs strandkanten vid insjön och hoppades att inte sjöodjuret skulle ta oss. Det var alltid vackert när vi lekte, och ett enda stort äventyr. Bäst var det när det regnade och mamma bråkade på oss eftersom hon trodde att regn kunde göra oss förkylda. Hon förstod inte att regn är vackert och äventyr görs sig bäst då, det vet ju alla som varit barn. Tobias var den bästa berättaren, han gillade spökhistorier och maskar. Min storasyster var den bästa resenären. Hon tog med oss till nya platser, fantiserade ihop äventyr nere vid stranden och i skogsbrynet nära gården där vi sällan lekte med de andra barnen. Jag älskade att vara fem år. Man behöver inte vara bäst på någonting då. Fram tills då kunde vi börja skratta utan anledning, vi kunde ligga på marken och se hur molnen förvandlades till eldsprutande drakar och galopperande ponnyhästar. Men saker och ting förändras och helt plötsligt är allt bara minnen.

Det hände på min sexårsdag och ett födelsedagskalas fick ett abrupt slut. Det ska vara en lycklig dag. Inte minst när man inte ens börjat första klass, men ändå vet hur man räknar till 20 och kan skriva sitt eget namn. Det ska vara en dag full av förväntan, skratt, glädje, paket, prinsesstårta och ballonger. Det var i och för sig en sådan lycklig dag ett tag, jag fann blåsa ut ljusen, öppna paketen och vi hann äta upp tårtan. Sedan var Ellen borta. Hon brukade göra så. Tobias var också borta. Jag visste att de sprungit iväg på ett äventyr. Jag hade velat följa med. Istället tvingades jag leka med grannflickorna som kommit på mitt kalas. De ville leka med barbiedockor. Jag föredrog puttekulor, ännu oskrivna äventyr. Jag samlade på bokmärken, snäckor och skrubbsår. Vi lekte med puttekulorna på gården när vinden kom med regnet. Vi blev kvar i regnet tills de inte ville vara med längre. De klagade på att de blev våta och att sanden fastnade på puttekulorna. Jag sprang mot stranden innan mamma hann ropa in mig.

Jag tror mamma kom halvspringandes en halvtimme senare. Det kunde lika gärna ha varit sekunder, minuter, en timme. Tiden hade stannat där på stranden vid insjön. Sjöodjuret hade skrapat upp stora vågor, vinden drog i håret på mig och jag kunde nästan inte se något för allt regn. I vinden flög gula ballonger från mitt födelsedagskalas. Vi hade suttit allihop längs ett långbord på gården. Det hade varit en lycklig dag. Jag vet inte ens om presenterna hade plockats in eller inte. Jag hade fått nya puttekulor, en klänning och andra saker som folk köper till femåringar som fyller sex år. Jag hade önskat mig puttekulor och ett akvarium. Jag fick inget akvarium.

Stranden var tom. Borta vid bryggan log fiskespön och en röd hink. Jag stelnade till i mammas famn. Jag kände hur hela hon ville springa ut i vattnet, men pappa gjorde det istället. Hans blick var vild och tafatt, rädd. Jag skrek tillsammans med mamma, eller så var det kanske bara mamma som skrek. Det var fler människor på stranden nu. Några hoppade i vattnet, några sprang bort till bryggan.

Även om det var Tobias vi begravde några dagar senare, så dog även min syster den dagen. En stor bit av henne låg kvar på botten. Barndomen. Det som var hon. Jag visste vad de försökt göra, men jag behöll hennes hemlighet, sade inget till mamma. Mamma frågade inte heller, men jag vet att hon tänkte på det väldigt mycket. Min syster skrek om nätterna, pappa slutade komma hem och mamma grät. Trots att det är tjugoett år sedan, minns jag min sexårsdag som om det var igår. Dagen som förändrade min familj för alltid. Mamma berättade en del av sanningen en dag när jag var femton. Kanske frågade jag utan att veta om det, kanske behövde hon bara få ur sig orden innan hon kvävdes. Hennes ögon var någon annanstans och tankar var i ett förflutet. Det mamma berättade den där dagen, nämnde hon aldrig mer. Jag vet inte om hon visste att jag var i rummet. Men orden är inristade i minnet. Det hon berättade var att min syster inte ville bli uppdragen ur vattnet. Hon ville vara kvar i leken, ville vara kvar med Tobias. Hon jagade fiskar till sin lillasysters present. Man kan ju inte ha en tom vattenskål, det förstår ju varenda människa. Man måste ha en liten fisk i skålen för att det ska bli ett akvarium.

Det blev inga fler lekar vid stranden. Det blev inget akvarium. Det blev bara minneskorn som grusade sömnen. Jag besökte sjön flera gånger under min uppväxt, det är något magiskt med stranden, med hela omgivningen runt den. Ibland var det som om jag letade efter Tobias och Ellen. Jag sitter faktiskt här just nu. 27 år gammal sitter jag på en brygga i duggregnet och tänker. Du tycker säkert att jag inte är klok, men här kan jag prata med Ellen och ibland får jag svar. Vi pratar om livet, vardagen, om nu och då. Det är mammas födelsedag i dag. Jag ska inte prata om nuet än, så sätter punkt här. Jag tänkte låta min syster berätta lite också. Måste ta mig samman och gå upp till mamma nu. Bete mig vuxet. Le och vara glad. För mammas skull, för Ellens skull, för min skull.

Tobias begravdes i en liten vit kista. Hela kvarteret var på begravningen. Solen sken mellan regnskurarna och jag minns att jag hade mitt rosa paraply och svarta regnstövlar. Både jag och Ellen var klädda i våra, enligt mamma, finaste klänningar. Svarta sammetsklänningar. Jag hade föredragit min pyjamas som jag vaknade i en kvart innan vi gick hemifrån, men samtidigt ville jag ha samma kläder som Ellen, och Ellen ville vara fin under sista mötet med Tobias. Hon hade plockat en bukett ängsblommor och fyllt en glasburk med några maskar. Mamma hade berättat att man brukade lägga blommor på kistan. Jag gav min favoritputtekula till Tobias.

Min storasyster var som ett tomt skal från den dagen. Ett tomt skal med ett glatt, skrattande ansikte, när det behövdes. Hennes skämt är roligast, hennes charm magnetisk. Ingen kan se att hon inte riktigt är närvarande. Hon klarade plugget galant, hade flera pojkvänner för att inte verka konstig, hängde med i modet och kompissnacket. Allt för att inte utmärka sig. Hon hade toppbetyg genom hela skolgången. När Ellen fortfarande bodde hemma, kunde hon komma inrusande till mitt rum, stänga dörren och krypa upp i sängen. Ibland pratade vi om skolan, pojkvänner och allmänt skvaller. Ibland grät hon bara mot min huvudkudde.

Jag vet att Ellen hade det tufft när hon flyttade hemifrån och började studera på högskolan. Jag vet att det är svårt att hålla uppe fasaden, för jag har en fasad jag med. Jag vet att när hon kom hem till sin tomma studentlägenhet så grät hon ibland. Jag vet, för ibland kunde hon ringa mitt i gråten. Jag hatar när hon gör det för vem vet vad man säger till någon som gråter hjärtskärande. Jag babblade på så klart, om livet, om allt mellan himmel och jord. Men inte om det förflutna. Jag frågade om pojkvännen, om plugget, om staden hon bodde i. Ellen utbildade sig till terapeut. Yrkesvalet hade varit självklart länge, hon ville hjälpa andra som hade det svårt. Ellen är min hjälte i mycket. Jag vet att hon festade under studenttiden, var otrogen mot sin pojkvän, skar sig ibland och grät. Men kanske var hon tvungen att göra allt det där för att kunna visa upp en lycklig och glad fasad. Ellen gjorde aldrig något uppror eller någon revolt. Hon smällde nästan aldrig i dörrar hemma, eller lyssnade på för hög musik. Istället plöjde hon böcker i tonåren, lyssnade på musik i hörlurar för att inte störa mamma och var den ordentliga som hjälpte till hemma. Jag vet inte om min revolt byggde på att Ellen inte revolterade, men det är mycket möjligt. Inte för att min revolt var något att skryta med, jag färgade bara håret rosa, började klä mig i punkkläder och skaffade mig blåtiror ibland. Cigaretter höll jag min borta ifrån eftersom jag inte ville sluta som morfar. Det är ingen höjdare att inte kunna andas utan hjälp precis. Min revolt varade ungefär lika länge som färgen satt i håret. Två år. Färgen varierade under den tiden.

För fyra år sedan fick Ellen ett samtal. Hon var precis fyllda 26 år. Det var som att få en påhälsning av döden. Den dagen hon berättade för mig och mamma, hade hon bett oss möta henne på ett fik i centrum. Mamma bröt ihop så klart, höll på att ramla av stolen och jag blev mållös. Ellen var i chock hon med. Tommare än vanligt, om det nu är möjligt. Jag och mamma övertalade Ellen där och då, på fiket att göra som läkaren sagt, säga ja till behandling. Ellen lät sig övertalas, mest för att göra oss glada tror jag. Eller så kanske det fanns lite livsglädje bakom tårarna. Jag vet inte om det var diagnosen, det faktum att hon började tappa håret eller det som hände ett halvår senare som fick henne att se ljuset i tunneln. Hitta något att kämpa för, kämpa för sitt liv. Jag har aldrig sett henne så tuff som under den perioden då hon slogs mot sjukdomen. Hon hann chocka mig flera gånger under de åren. Den dag som chockade min mest var en söndag, det var innan hon skulle börja behandlingen. Jag tror det var något som hade släppt, en sten, en tyngd, kalla det vad du vill. Men en bit av min storasyster levde igen. Vad som hände dagarna innan den här händelsen som fick mig att börja gråta, berättas bäst av min syster Ellen. Hon kunde inte sluta prata den där söndagen. Det är den bästa dagen i mitt liv.

Det slog slint i huvudet på mig, Sofia. (Sofia, det är jag, men jag lovade ju att min storasyster skulle få berätta nu så jag ska vara tyst.) Jag vet inte vad som hände, jag har aldrig gjort något galet förut. Jag tror jag blivit knäpp på riktigt nu. Jag vet inte ens när jag tappade bort mina skor. Jag tror att det kan ha varit i fredags kväll, när jag väntade på spårvagnen hem, den var försenad som vanligt och jag hade skoskav på grund av de där svindyra skorna. Något säger mig att jag slängde dem i papperskorgen. Hjälp, hur kunde jag! I alla fall regnet öste ner som du säkert märkte i fredags. Jag gick hem i strumplästen, Sofia. Utan paraply. Jag gick hela vägen hem i bara strumpbyxorna, jag frös inte ens. Men väl hemma så ville fingrarna inte få nyckel att låsa upp dörren. Så jag sprang, ner för alla trappor och ut i mörkret. Jag försökte springa bort från rösten i huvudet, men det gick inte.

Ute är det folktomt, regnet öser ner och gatulamporna bländar med sin blekhet. Kylan är närgången och hon är våt. Klädd i gåshud drar hon jackan tätare om sig men stannar inte upp, fortsätter bara. Någonstans på vägen tappar hon bort sig, kanske gjorde hon det redan när hon steg av tåget. Kanske har hon aldrig vetat. Vem hon är. Det som väcker henne ur tankarna och föser bort rösterna i huvudet är julsånger. Impulsiviteten och modet hon fick när hon slängde skorna i papperskorgen förut är bortblåst. För en kort stund undrar hon hur hennes liv kunnat ta en sådan vändning och föra henne till ett mörkt och regnigt kvarter i ett område hon aldrig tidigare satt sin fot. Det var så olikt henne att göra något sådant. Att springa utan mål. Att göra saker utan att planera. Hon inser att hon inte vet vart hon är.

Ellen tittar sig omkring, ljudet från några enstaka bilar och några ungdomars skratt når henne genom regnet. Hon går sakta nu. Ser ett hyreshus, en gammal rostig bil, ett tak, skydd för regnet. Ellen skakar av sig stoltheten och känner på bilens handtag, den är inte låst. Hon planerar att sticka på snart hon vaknar nästa morgon, hon hoppas bara att bilens ägare inte är morgonpigg. Det är fredag kväll och Ellen är liten igen. Tankarna dör bort i en dröm.

Bilägaren var tyvärr extremt morgonpigg. Håkan hette han. Ellen hade vaknat av att han petat på henne, som om han trodde att hon var död. Sedan hade han sagt god morgon och undrat om hon kunde något om bilar. Ellen vaknade med ett skrik, sansade sig och frågade om han var på riktigt. Hon sade god morgon också. Det slutade i alla fall med att Ellen hittade felet, Håkan slokade när han fick veta att batteriet saknades. ”Du är det snyggaste jag hittat i min bil” var en mening som föll ur Håkans mun den lördagen. Ellen antog att han hittat flera före henne. Hon hörde inte ordet ”snyggaste”.

Ellen vet inte hur hon hamnade i killens lägenhet. Även om hennes lillasyster var väldigt enträgen i att få veta just det. Han hade bara tittat på henne ursäktande, ursäktat röran, ursäktat allt. Under tiden hon duschade, såg Håkan på teve, högljutt. Han lånade ut en huvtröja till henne. Han hade inga skor i hennes storlek så han föreslog att de skulle åka till närmsta köpcenter. Ellen blev chockad över sitt eget beteende för femtielfte gången där och då, för hon nickade. Håkan var faktiskt snygg, det hon såg av honom under det stora skägget och buskiga håret. Snart satt de båda på ett fik med skor på fötterna båda två. De pratade om allt. Ellen fick veta att Håkan arbetade som sjuksköterska, att bilen inte hade fungerat på flera år och att han var en romantiker. Hur får man annars en avskedspuss på pannan?

Jag satt tyst under hela tiden som min syster Ellen berättade vad som hänt. Hon var lika chockad som jag och det här är en av de bästa dagarna i mitt liv. Min syster satt skräddare i min soffa med ett leende som fick hela ansiktet att spricka upp i glädje. Det var som om alla de där åren som förflutit sedan sommaren för så många år sedan inte betydde något längre. Som om de bara varit något onödigt ont vi måste genomleva för att komma till nuet, i dag och se på varandra och kunna skratta som när vi var små. Det var samma skratt, samma glädje som kom från min storasyster den där söndagen och flera dagar efter den. Jag visste då och där att min syster inte skulle lägga sig ner och dö, bara för att läkaren sagt dödsdomen, jag visste att hon skulle kämpa. Hon bad min färga hennes hår den dagen. Jag lydde, kunde inte med annat. Så vi tog spårvagnen till köpcentret, köpte hårfärg och världens största bulle. Vi resonerade som så att vi inte kunde riskera att svälta under tiden färgen skulle sitta i. Det var precis som när vi var barn och jag älskade det. Min storasyster gick den dagen från blondin till brunett. Ellen tyckte vi såg ut som tvillingar. Jag står fast vid att hon i så fall är den snyggare tvillingen.

Under tiden jag färgade Ellens hår berättade hon om killen hon träffade dagens innan, och vad som ledde henne till mötet med mannen hon blivit lite förälskad i. Hon berättade om sitt jobb, om sitt tomma privatliv, om tomheten, Ellen nämnde till och med Tobias namn. Hon log, skrattade. Jag tror att hon har förenats med det förflutna, gått vidare. Hon säger att även jag måste göra det. Hon säger att det inte var mitt fel, om jag skulle tro det. Och ibland tror jag faktiskt det, när tankarna fastnar. Ellen säger att Tobias är i Nangijala och att han är en av de mest busigaste pojkarna där. Hon säger även att hon inte är rädd för att dö, för hon vet att han väntar på henne där. Jag blir väldigt ledsen när hon pratar så. Om döden. Den är väldigt närvarande, döden. Jag lovar min syster där och då att aldrig mer tänka på Tobias med sorg, utan med glädje. Man lovar ofta saker som är svåra att hålla, har jag lärt mig.

Ellen berättade att hon skulle träffa Håkan om några dagar. Min syster skulle komma att bli en helt annan människa. Håkan gjorde henne till det. Tog fram den riktiga Ellen. Hon behövde inte låtsas för Håkan. De följande två åren var de lyckligaste i min mammas liv och i Ellens. Men även de två svåraste, jobbigaste och tuffaste åren, som vi som familj behövt gå igenom. Ellen och Håkan gifte sig en vecka innan hon somnade in och reste till Nangijala. Hon leker med Tobias nu. Ellen skulle ha fyllt 30 år i onsdags.

Mamma sitter vid köksfönstret och tittar på regnet. Vandrar med blicken mot mig och tittar sedan ut i regnet igen. ”Regnet kan inte dölja dina tårar gumman”, viskar hon. Jag kan inte hålla emot längre, så jag lägger huvudet i mammas knä. Vi äter var sin bit äppelpaj som mamma bakat. Den smälter i munnen och för en stund hör jag skrattet igen. Ellens skratt. Hon älskade mammas äppelpaj.