Hettan kan hon ändå känna när drycken når halsen. Allt annat är stumt. Det blå skenet är förrädiskt likt ett annat blått sken.

Ettusenniohundrasjuttiosju kilometer bort darrar kroppen fortfarande.

I det ombonade ryms gråten och tilliten till andra dagar, hon vågar inte säga bättre än. Våren är långt borta och vintern måste få göra sitt först.

Han, han gråter ettusenniohundrasjuttiosju kilometer därifrån och värmer sig med hennes försenade presenter. Han förstår inte varför han lämnade henne nu när hon kom. Drömmen som kom till honom den morgonen har bleknat och våren kanske rymmer mer än knoppar.