Sliten gammal man gräver i mullrik, svart, bördig jord. Det doftar försommar. Luften är ljummen. Den skira grönskan gläder hjärtat. En skärva av vitt porslin med blått mönster blir funnet. Mannen tittar länge på den lilla porslinsbiten. Det väcker upp minnen. Minnen från den tiden då de hade köpt detta torp. Nygifta hade de varit. Deras första kaffekoppar hade varit med ett likadant mönster på. Tårar trillar sakta ned och rinner längs med utmejslade fåror i väderbitet ansikte. Gråten droppar ned i mullrik jord. Nu är han ensam som sätter potatis i detta land. Förr var de två som brukade och skördade. Ryggen värker. Sinnet är tungt. Älven porlar i takt med försommargrönskans mjukaste toner. Sista åren har varit tunga. Saknaden efter Agnes är svår. Det är nu tre år sedan hon lämnade jordelivet. Varje år tror han att det är sista gången som han sätter sina grödor. Fast det blir ett år till med välskött grönsaksland. Det går sakta men allt blir gjort som förr. Arbetet ger nattsömn plus en välförtjänt tupplur under dagen. Han stoppar skärvan i sin ficka och gräver vidare.