Som ni förstår är jag numera en vuxen kvinna och Lars finns inte längre med oss i livet.

Det har varit en orolig natt för Lars har hela tiden återkommit i mina drömmar. Han vill så gärna att jag berättar lite mera om honom.

Denna sommar som Lars kom till oss för att stanna bevarar jag extra i mitt hjärta.

En varm sommarmorgon i juli skulle jag, Lars och pappa Olle upp till fäboden. Vi satt på det gråa flaket som drogs av Ardennerhästen Pålle. Vi hade med proviant till flickorna som vaktade djuren vid fäboden.

Lars hade en vacker sångröst. Pappa och jag bad honom därför att sjunga. Den mullrande basrösten stämde upp i allra vackraste av sånger. Allt gick i sakta mak efter den ömsom bra och dåliga vägen. Ibland var groparna stora och djupa. Då gällde det att hålla fast allt som var löst så att det inte hoppade iväg.

Det blev varmare och varmare ju längre dagen fortskred. Trots att vi hade kavlat upp allt som gick att kavla upp så rann svetten. Pappa Olle föreslog då att vi skulle stanna till vid abborrtjärnen för att snabbt ta ett bad.

Jag kunde inte simma och inte Lars heller men pappa sa att det var grunt invid en speciell skogskant så det spelade ingen roll.

Du milde så skönt det var att få svalka sig. Jag höll Lars hela tiden i handen medan pappa simmade ut för att hämta in en näckros till mig.

Vi ser hur pappa får tag i näckrosen och ska dra den intill sig men då händer det som inte får hända. Pappa försvann under vattnet. Kommer upp en gång och försvinner igen.

Lars blir orolig för han förstår vad som är på väg att hända. Tur att Lars var snabb och kvicktänkt för han släpper genast min hand. Springer upp på skogskanten lyfter upp en tung timmerstock som ligger kvar på marken efter vinterns skogsröjning. Slänger sig snabbt i vattnet och håller ett fast tag i timmerstocken. Skjuter iväg  och sparkar hela tiden i vattnet tills han når fram till pappa som nu kommer upp ur vattnet för en tredje gång.

Olle, du måste ta tag i timmerstocken mullrar Lars. Olle försöker ta ett fast tag om stocken men orkar inte. Pappa är blek som vitaste vetemjölet i ansiktet.

Nu håller Lars fast pappa med en arm och häver upp honom på stocken. Jag ser hur pappa ligger med huvud och armar över timmerstocken. Lars håller ena handen i pappas hängslen så att han inte ska glida av. Sparkar med kraftfulla tag in mot mig.

Åsa (jag heter så) kan du springa iväg och hämta Pålle. Jag behövde inte springa långt för Pålle hade vi lämnat med lite hö invid tjärnen. Fort tar jag tag i Pålle och leder häst och vagn nära kanten där Lars och pappa är.

Lars slänger upp pappa på flaket och lägger honom sen på mage. Pappa hostar och fräser. Vatten sprutar som en fontän ur hans mun. Lars håller upp pappa och försöker trycka på hans kropp för att få ut allt vatten. Pratar sen väldigt lugnt och sansat med mig. Åsa, nu ska du för första gången få köra Pålle helt själv. Du har hållit i tömmarna förr när jag eller pappa har kört så detta kommer du att klara av galant. Vi måste fort till doktorn. Dit hittar du, det vet jag säger Lars mycket milt till mig.

Än idag minns jag hur spännande detta var. Så här i efterhand har jag tänkt att det var Pålle själv som gick dit vi skulle för snällare häst fanns inte.

Spänt tittade jag fram på vägen och höll tömmarna i ett fast tag. Lars ropade till mig att jag skulle sakta in för djupa gropar och så vidare.

Hörde hur Lars hjälpte pappa på alla sätt och vis. Höll upp hans huvud när han ville kräkas. Pratade och strök på min pappa när han ojade sig.

Efter cirka en tre kvart var vi framme vid sjukstugan. Jag fick stanna kvar invid Pålle medan Lars bar in pappa.

Lars kom ut efter ett långt tag och utan pappa. Berättade att pappa skulle läggas in på lasarett. Doktorn skulle ta med honom i en droska och skjutsa honom till lasarettet fyra mil bort.

Det uppdagades att pappa hade ett okänt hjärtfel sen förr. Hjärtat hade därför blivit sämre på grund av detta drunkningstillbud.

Efter några veckor var pappa hemma igen men han blev aldrig lika stark som han var före olyckan. Det var numera Lars som hade fått ta över alla de tyngsta sysslorna hemma. Trots det var pappa glad över att få leva vidare. Han ordnade så att jag och Lars fick lära oss att simma på riktigt denna sommar.

Dessutom ställdes det till med fest för Lars och jag som hade skött allt så bra vid denna olycka. En stor gräddtårta dekorerad med solvarma smultron stod uppdukad på bordet utanför vårt hus. Riktigt nykokt hallonsaft fick vi dricka till tårtan. Det bästa var att lokaltidningen var där för att skriva om denna händelse.

Jag tittar ofta på detta urblekta tidningsurklipp. Jag och Lars sitter bredvid varandra på gamla hemsnickrade gula köksstolar. Framför oss dignar tårtan. I den fina vita tillbringaren med grönt mönster på fanns iskallt källvatten. Klarröd hallonsaft lyser glatt mot oss i den finaste glaskaraffen som vi ägde. Pappa står käckt bredvid oss med Lars böjda snugga i munnen. Han har nya blåa hängselbyxor på. Till det har han en vit nylonskjorta.

Minnen är kul att bevara och det är oftast de fina minnen som man vill föra vidare eller hur? Det finns ännu mycket mer att berätta om denna kraftkarl som hette Lars. Fast allt beror på hur mycket han själv vill berätta.

Som vanligt så är detta en fiktiv berättelse.