Jag begrundar Fatimas dans
i min hydda
när solen värmt upp jorden
och regnet befruktat henne.

Jag beundrar Fatimas frihet
i dansens vågande virvlar...

men lägger min panna ödmjukt mot
Moder Jords doftande kjol...

Nog reser jag mig
och träder in i föryngringens och återupplivandets
spiral

men till dess
min kropps djupaste och starkaste muskel
illium psoas, är läkt

å, Fatima, du min trogna, du min vilda, goda, inre dansös;
Blomma rikligt - blomma för oss båda!