en dag
när jag är död
och Clarence är död
kommer någon stå vid havet
och hoppas jag hade rätt
när jag sade att det sista man får i livet
är åror
någon kommer stå där
och minnas hur jag tänkte mig
att havet är oändligt;
det tar aldrig slut
precis som universum

och sedan
i några år
kommer det finnas minnen av mig
de kommer vara som
sol på stål
doften av asfalt efter regn
en vit häst under fullmåne
intorkad svett och den läpp som spräcktes
av att bli kysst så länge

och sedan
när du är död
och alla andra jag känt är döda
kommer det finnas tid för ro;
folkbokföringen
över de nedärvt melankoliska
kommer självantända,
brinna i dygn
för att slutligen utplånas

ingen kommer stå vid havet då
och hoppas på att de som lämnat fick åror

allting kommer slipas rent
till och med platsen
där jag och Clarence skrev våra namn
i den gryniga evigheten