Bilderna under broarna kom av sig. Eftertexterna snabbspolades. Förlåt är ett märkvärdigt ord. Ändå tände jag ljus både i Notre Dame och Sacré-Cœur.

Vanmakten är ibland. Trots att den lever sitt eget liv nu. Det händer att den slingar sig in på mina marker, jag jagar den med kräkla och vigvatten. Det finns något vackert i det brustna. Men jag vältrar mig inte.

Huden och fingrarna har anpassat sig.

Det värker emellanåt. Det är bara så det är. Du ler. Och det är.